”Jag tar medicin för att kunna skriva”

Carina Rydberg har slutat att leta efter kärleken på krogen

Carina Rydberg har lämnat bardisken.

Nu hänger hon vid spisen och lagar grytor i timmar.

Och skriver thrillers man knappt vågar läsa.

Hon har fyllt 44 men ser ut som tolv där hon spatserar med sin spaniel bland vetefälten på Gotlands sydspets. En tunn, tunn älva med långt, långt hår.

På författarstinna pensionatet Holm hällar, blir Carina Rydberg lugn och brun, sommar efter sommar.

– Jag älskar det här stället. Trevliga människor, raukar, underbara stränder – ett paradis, säger hon och övervakar när valpen hälsar på författaren Bim Clinells copydog.

En brutal historia

Det blir lite si och så med semestern i år. Hennes ”Den som vässar vargars tänder” ges ut. En brutal historia.

– Det är meningen att den ska vara hemsk. Om jag läser en psykologisk thriller vill jag att det ska vara otäckt. Jag vill inte somna på sidan tio.

Boken är långt ifrån hennes grymmaste.

– Jag älskar hemska historier. Det har jag gjort sedan jag var barn. Det är ett sätt att hantera tillvaron, göra det läskiga på låtsas, förr eller senare blir det läskigt på riktigt.

Tillbaka är tvillingtemat hon förälskat sig i. Tillskruvat dessutom. Huvudpersonerna är tvillingar och halvsyskon på samma gång, har olika pappor.

– Det är fullt möjligt, om man snabbar sig på. Jag har själv haft ägglossning med nån timmes mellanrum. Det känns som små stick bara.

Annorlunda som barn

Genombrottsromanen ”Den högsta kasten”, där hon vek ut sin själ och namngav mannen som skar i den, ligger tio år tillbaka. Nya boken är inget fönsterbord in i Carina. Däremot återfinns den mobbade flickan.

– Jag var annorlunda som barn. Hade glasögon, stammade och var dålig i gymnastik. En nyckelscen är från när jag var tolv år och lekte ryska posten. Någon sa: ”Vem som helst men inte hon.”

Hon har överlevt känslan av att alltid vara ratad. Det är inte den bräckliga flickan utan en brunbränd kvinna som vilar i trädgårdsstolen mitt emot.

– Jag känner mig ganska normal. Inte överdrivet lycklig, men heller inte olycklig. Som folk i största allmänhet. Det enda som kan dra ned mig är oron för pengar.

Extrema svackor

Humörsvängningarna kontrollerar hon med lyckopiller.

– Jag tar medicin för att kunna skriva. Mina depressioner är så djupa att jag inte tar mig ur sängen. De tillstånden måste jag till varje pris undvika. Jag kommer nog att få ta medicin periodvis resten av livet.

Varför har du mått så dåligt?

– Det har alltid varit kärlekshistorier som utlöst det. Men inte skapat det. Jag har haft en depressiv sida ända sedan jag var liten som jag varit dålig att hålla reda på. Jag har haft motgångar men det finns egentligen ingenting i min erfarenhet som motiverar de här extrema svackorna.

Längtar du efter kärleken?

– Jag letar inte aktivt efter kärleken längre. Det har jag gjort så himla länge. Jag vet inte ? hur gör man? Kärleken var väldigt viktig fram till 35 år. Sedan kommer man på att det inte går att få allt i livet. Då får det väl vara bra ändå. Livet är kanske inte förstört för det.

Älskar du dig själv?

– Jag har aldrig tyckt illa om mig själv. Kvinnor tycker ofta illa om sig själva. Så länge det är så kan vi säga tack och hej till feminismen. För då tycker vi inte om varandra heller.

Vill du ha barn?

– Det är lite för sent att fråga om. Jag är 44. Men jag har aldrig velat ha barn. Varför ska alla skaffa barn, vad är det för mening med det? Många kvinnor känner så men det är förbjudet att säga. Man anses fel på något sätt.

Tar gärna emot ett pris

I tjugo år bodde hon på krogen. Nu trivs hon bäst i den finska timmerstugan på Ingmarsö i Stockholms skärgård.

– Jag lever ett tillbakadraget liv och trivs bra. Umgås med vänner och hundarna och planterar om pelargoner. Jag älskar att laga mat och står gärna i tre timmar över en gryta. Större delen av mitt liv kunde jag inte laga mat. Jag kunde koka ett ägg.

Det tioåriga författarstipendiet är till ända, men hon hoppas på författarpenning och blir gärna lite mer prisad.

– Jag har inte ens varit nominerad till Augustpriset. Det är inte så dumt att bli för det säljer böcker, men det stora priset är Nordiska rådets. Det är fint som fan. Då skulle jag bli stolt.

Fakta: Carina Rydberg

Jessica Ritzén