Ett alldeles bedrövligt liv

helskärm

Anna Schulzes debutnovellsamling Brist läser jag rakt igenom under en tågresa och finner alla noveller välskrivna och omsorgsfullt genomarbetade. Men jag märker också genast att novellen Systrar gör starkare intryck än de andra och säkert kommer att fastna bättre i minnet, även om det inte är den bästa. Därtill är den lite för entydig, men denna historia om en rätt ung förtidspensionerad och av något rygglidande svårt handikappad kvinna, har stark skärpa i detaljerna. I dem fångar författaren skickligt kvinnans ambivalens inför den friska systern liksom hennes kamp mot bitterheten, och det är en avsevärd precision i denna psykologiska studie.

Anna Schulze är utbildad violinist, och de färdigheterna använder hon fint i novellen Sekund. Det är sällan man ser så konkreta musikaliska insikter litterärt omvandlade. Och jag gillar att hon inte drar sig för något så kraftfullt melodramatiskt som att i Ingen dager synes än låta ett mobbningsoffer mitt under en föreställning av Lucia di Lammermoor inspireras till ett självmordsförsök av hjältinnans vansinnesaria.

Det råder olika slags fatala brister i de liv som Anna Schulze ger inblickar i, men hennes egen prosa är mycket välkalkylerad och utan brist. I den sista novellen, Voyeurer, en historia om ett alldeles bedrövligt liv, gör hon försök att låta den själsliga trasigheten också bättre speglas i själva berättandet.

Det är en väg att fortsätta på från en bra början.

Noveller

Lennart Bromander