Varför håller folk ihop?

helskärm

”Vi är ett urfolk”, säger Zina Bekir Mihoyan i den yezidiska byn Kuchak. ”Det som vi har trott på tror vi fortfarande på. Om vi inte gift oss med varandra hade vi försvunnit.”

Gränsen mellan vi och dom, varför är den så attraktiv, varför är den så viktig att dra? För de i årtusenden förföljda yezidierna som dyrkar den ”fallne ängeln” Melek Taus och som säger sig stamma från Adam med obesudlad blodsbörd, är viet självklart. I mer individualiserade samhällen, som vårt, kan man välja sina vi:n, vara kreationist, djurvänsextremist eller ha likadana kläder som Kate Moss. Och byta tillhörighet nästa dag. Många längtar bort från den valfriheten.

Orienterarsjukan och andra historier (2001) var en bastardisk essäbok där konstnären Magnus Bärtås och musikdramatikern Fredrik Ekman undersökte olika särskiljande identiteter i vår fria västvärld, märkliga jagskapelser grundade på yrken, sexuell läggning eller kroppsliga handikapp. I den nya boken, Innanför cirkeln, skriver de om människor som håller samman. ”Vad är det för kraft som håller ihop grupper eller hela folk, som symboliskt eller fysiskt dragit upp en gräns mot omvärlden?” frågar de sig.

Det är ingen vetenskaplig undersökning de ger sig in på. De hör talas om ett okänt ”djävulsdyrkande” kurdiskt folk och börjar leta, i böcker, på nätet, men spontant och slumpmässigt, framhåller de i förordet. De träffar yezidier i exil. De reser med den i Sverige boende författaren Firat Ceweri som tolk till byar i Armenien och till yezidiernas helgedom Lalesh norr om irakiska Mosul. De besöker biblioteket i Duhok, en minikopia av Asplunds på Sveavägen, de beskriver kurdernas historia och nuvarande politiska situation, de kommer in på Ekelöfs kurdiske furst Emgion, myten om Graal som en flisa från den fallna ängelns krona, esoterisk hitlerism, Lovecrafts Necronomicum och Uppenbarelsebokens tolkningar.

I bokens andra del reser de till new age-samhället Damanhur i norditalienska Alperna och får tillträde till sektens jättelika tempel

inuti ett berg. Väggar och golv är klädda med mosaik föreställande en harmonisk värld med landade ufon. Den tredje resan går till Saint Croix i Västindien, en gång dansk koloni. Författarna söker där spåren av svarta slavar som sägs ha befriat sig med hjälp av Emanuel

Swedenborgs andliga uppenbarelser.

Bärtås/Ekman vill inte analysera och förenkla. Det roliga med deras reportage är att de redovisar så mycket, inte minst i hundratals sidoslirande noter. Det finns en torr, melankolisk ton i texterna, närmast en sorgsenhet över allt vansinne de avtäcker.

Men hittar de något nytt? Blod, religion, ideologi och etnicitet är ju kända bindemedel. Ja, de luskar ut att Olle Hjern, den swedenborgianska Nya Kyrkans vithårige nestor har sympatiserat med nazismen. Triumferande noterar de hans ängsliga minspel när de konfronterar honom med fakta. Här går deras gräns. De visar upp den för världen.

Reportage

Pia Bergström