Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Om han ändå vore det enda exemplet!

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-23

Mehdi Ghezali satt fängslad utan rättegång på Guantánamo i två och ettt halvt år.

I två och ett halvt år satt den svenske Mehdi Ghezali inspärrad i en minimal bur, utan formella anklagelser och utan rättegång i koncentrationslägret på Guantánamo. Han satt där tillsammans med tusen andra "terrorister", några av dem inte äldre än elva år. De utsattes för tortyr - störd och avbruten sömn under strålkastarlampor som aldrig släcktes, långa förhör fastkedjad, extrem kyla, sexuella trakasserier - beslutad av Vita huset.

Ghezalis egen berättelse i Gösta Hulténs Fånge på Guantánamo är skakande, men mest upprörande är kanske det svenska agerandet. UD var till en början oengagerat, svenska ambassaden bad om förståelse för USA och utförde i närvaro av svenska underrättelsetjänsten och Säpo egna förhör av Ghezali - som dessutom förnekades svensk rättshjälp. I FN:s generalförsamling hade regeringen tre chanser på sig att kritisera Guantánamo, men tog dem aldrig.

Om Ghezali ändå vore det enda exemplet! Inom ramen för Partnerskap för fred, det vill säga det svenska försvarets samarbete med Nato, utbildas svensk militär i att kränka Genèvekonventionen. Som Hultén påpekar, blev Bromma flygplats en liten del av USA:s "gulagarkipelag" när Agiza och al Zery fängslades och fick svarta påsar på huvudet för att kunna föras tillbaka till tortyrens Egypten, allt under den svenska säkerhetspolisens överinseende.

Det svenska medlöperiet underlättas av den svenska journalistkårens hållning. När Guantánamo diskuterades i EU kom det journalister från hela Europa utom Sverige. När Ghezali till slut släpptes - bevisen var ju obefintliga - började svenska medier med egna förhör, som om de inte accepterade att jänkarna misslyckats. I SVT:s Aktuellt fick "folk på gatan" direkt uppmana till mord; en pappa med barnvagn ville se Ghezali med "ett skott i pannan, och fort ska det gå". Efter det valde Ghezali att isolera sig, alltmer deprimerad.

Ghezalis pappa var den förste anhörige i världen som offentligt vågade demonstrera för sin son, vilket gav eko i all världens massmedia. Utan den tvärpolitiska Guantámogruppens starka påtryckningar hade Göran Persson aldrig tagit upp frågan med George W Bush. Ghezalis historia är därför en berättelse om hur en världspolis tvingar sina mer eller mindre allierade att bryta mot de mänskliga rättigheterna, men också en historia om hopp.

Samhälle

Åsa Linderborg

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.