Plötsligt är hon en i mängden

helskärm

Shibbolet.

Ett underligt hebreiskt ord som kan betyda lite vad som helst. I Domarbokens tolfte kapitel fungerar det som lösenord. 42 000 människor miste livet för att de inte kunde uttala ordet rätt. Dödstalet är en liten detalj som sällan brukar återberättas.

Shibbolet är väl känt i modern poesi, förekommer hos Paul Celan och gav namn åt en bok om honom av Jacques Derrida.

Nu dyker det upp igen som ett av lösenorden till Agneta Enckells samling Innanför/utanför, hennes första på åtta år. Kanske ligger det en poäng i att hon stavar med sch - från 1917 års översättning, vad vet jag?

Boken har hela två undertitlar. "((1+) 3 X 13 + (1+) 13)" vilket antyder hög och hemlig abstraktion - uttrycket saknar synbarligen matematisk mening. "(eller 4 olika sätt att närma sig ett landskap -)" antyder å andra sidan en viss vilja till kommunikation och konkretion. Låt oss se vad som händer.

Först i boken sätter hon en vagt idyllisk trädgårdsscen där ett lika vagt hot drar genom den balsamiska luften - en giftgroda av lakrits dyker upp, den är lite rolig. Nyckelord är gräns, hud, sår. Sen blir det knepigare, oroligare. Landskapet förflyktigas, förvandlas mer och mer till språk. Det är ingen katastrof som inträffar, men den obestämda oron väser. Vad har Treblinka och Babij Jar där att göra? Raderna är fläckiga av kursiver och avstavningar, som rostangrepp.

nnBokens tredje del är än svårare att greppa. Den består tillsynes av en svit korta prosastycken, men raderna är avhuggna av marginalerna. Bitar av ord hamnar bakom en vit passepartout, man får lust att reklamera hos ramverkstan. Man hör "vilda signaler i det vita", ett slags skriftens nödrop. Vi bevittnar "ett begränsat sönderfall" eller "trasiga vävn" ("-ader" hamnar utanför marginalen).

Sista sviten har också huggmärken. Här har yxan gått genom orden så att de klyvs där de inte ska klyvas.

"det vild / as bett i / texten? / Läppfor / mat, a / vgrund / slikt -"

En textvärld håller på att falla samman, men den överlever. Eller nåt sånt. Det är för luddigt och undflyende för att jag ska kunna eller gitta ta reda på vad det egentligen handlar om. Däremot vet jag exakt vad det handlar om på ett mer kultursociologiskt plan. Denna bok är ett korrekt uttalat shibbolet, ett lösenord.

nnYngre svenskspråkig poesi börjar bli alltmer enahanda. Allt fler samlar sig på det pyttelilla fält som kan kallas för nykonkretism eller språkmaterialism. Där är det varmt och gott, där finns skrivarkurserna, förlagens talangscouter och tidningarna som betalar bra. Böckerna blir intill förväxling lika, hur mycket man än tycker att man uttrycker sitt alldeles egna. Agneta Enckell har drivit sitt projekt i 20 år, men nu försvinner hon plötsligt i mängden.

Det börjar likna tidigt 70-tal då alla skulle skriva "politiskt" - med känt resultat: nästan inget av det där är läsbart idag.

Poesi är så mycket mer än att peta sönder ord. Den är en sinnenas och tankens dans på minst tre parter - subjekt, värld, språk. Att bara sitta och kura inne i språket är att göra världsrymden väldigt liten för sig.

Men sånt får man inte säga förstås. Att stå lite skeptiskt vid sidan om är detsamma som att uttala lösenordet fel.

Lyrik

Magnus Ringgren