KRAFTFULLT! OBEVEKLIGT!

helskärm

Sydkoreanen Ko Un har tre skrivbord i sitt arbetsrum. Ett för poesin, ett för prosan och ett för Manimbo, ett diktprojekt i stil med Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, fast i större skala: 4 000 koreaners liv ska skildras. Hittills är resultatet 25 böcker, ytterligare fem är planerade.

"Sex år gammal räknar han stjärnorna. / Kvällarna är härliga, / dagarna tunga, / morfar ute på fälten, / far ute på risfälten, / andra människors risfält. / Under dagen / efter en regnskur / leker han med en daggmask under takskäggen. // Så väntar en sexåring, den uttråkade Do-sup, / på kvällen."

Så lyder en av dikterna i Manimbo, eller i Tiotusen fotspår som verket kallas i Inja Hans och Carola Hermelins översättningsvolym Tiotusen fotspår och andra dikter.

Människor som heter eller har hetat sådant som "Yung", "Chong-ja" eller "Chin-su" träder fram i ett ålderdomligt men ändå fullt gripbart landskap. Somliga av dem är skitstövlar, andra mjuka och böjliga som grässtrån. Alla lever de under helvetiska förhållanden, små barn dör, hela släkter massakreras, byar ödeläggs.

Ko Un (själv fängslad och torterad under Park Jung-Hees militärdiktatur) berättar

ibland korthugget och notisartat, ibland sväller dikterna ut till myllrande gobelänger. Ofta är det mycket sorglig läsning, ibland direkt outhärdlig.

Helt igenom pessimistiskt blir det däremot sällan. Som i den citerade dikten ovan (eller som i livet) återstår ofta en svårutplånlig rest av tillförsikt när summan av det onda lagts samman.

Och vilken kraft i själva berättandet! Här finns en okuvlighet som för tankarna till Villon eller Bellman, en besatthet av verket som väl har sin parallell i dikten om Kim Chong-ho, kartritaren som fängslades och försvann ur historien i början av kejsar Kojongs regering.

"Det enda som bevarats är Kims stora kartbok. / Så ska det vara. / En äkta man ska inte lämna några spår. / Ett äkta arbete ska lämna spår."

Lyrik

Petter Lindgren