Siste man släcker ljuset

JOAR TIBERG läser om det fossila vansinnet

1978 blev öriket Tuvalu i Stilla havet självständigt. Toaripi Lauti var landets förste premiärminister. "Jag kommer att dö tillsammans med Tuvalu", säger han till journalisten Mark Lynas.

Öriket har just upprättat ett avtal med Nya Zeeland om att sjuttiofem av dess medborgare årligen får flytta dit. Först var tanken att betydligt fler skulle få ge sig iväg, men man befarade att den sociala servicen och infrastrukturen skulle falla samman. Läkare och andra viktiga grupper har ombetts att stanna till sist. Tuvalu kommer att försvinna till följd av den globala klimatrubbningen som orsakas av västvärldens galopperande utsläpp av växthusgaser.

Mark Lynas har i Oväder - nyheter från en allt varmare värld besökt de platser som ligger i frontlinjen för klimatrubbningarna. Förutom Tuvalu till exempel Alaskas iskanter mot norra Ishavet där hela ekosystem nu slås ut. Han har sett glaciärerna som förser de stora latinamerikanska städerna med vatten bokstavligen försvinna. Han har besökt öknarna i norra Kina som sprider sig och får miljontals människor att ta till flykten på jakt efter mat. Lynas visar en nära framtid som är så skrämmande att den är svår att ta in. Själve Göran Persson kallade klimatrubbningarna en gång i ett omskakat ögonblick, för att det nu handlande om "själva livet".

I ingen annan fråga lyser den politiska dubbelmoralen så starkt som i den om oljan och klimatet. Västvärldens politiker är så uppknutna kring den fossila världsordning som de varit med om att skapa att en omläggning tycks nästan omöjlig. Ändå måste den fram, men det är en kamp mot klockan.

Och för somliga ser det mycket mörkt ut, det gäller fattiga, kustnära områden, vars befolkningar sällan bidragit annat än marginellt till utsläppen.

Tuvalesiska myndigheter förbereder en stämning av de två värsta utsläppssyndarna, USA och Australien. Samtidigt fortsätter informationskriget om sanningen. Oljebolagens tankesmedjor släpper rapporter som söker desavouera FN:s klimatpanels forskning. Men fler och fler bolag lämnar nu dessa sammanhang av rädsla för negativ publicitet.

Klimatrubbningen har blivit sanning.

Hos de militärstrategiska maktcentra har den varit det länge. Pentagon har inte råd att köra huvudet i sanden. Man vet hur det är ställt, men amerikanska och europeiska väljare får inget veta.

En färsk Pentagonrapport "En hastig klimatförändring och dess effekter på USA:s nationella säkerhet", som läckt ut till tidningen Fortune spår att 400 miljoner människor inom kort kan vara på flykt undan effekterna av att Golfströmmen ändrar riktning.

Ett geopolitiskt kaos av tidigare icke skådat slag blir följden.

Men hur rustar man sig mot folkvandringar? Att bomba ovärdiga offer som afghaner och irakier är en sak, men bomba västeuropéer på flykt undan nedisning blir en annan historia. Rapportförfattarna konstaterar också att man kanske helt enkelt blir tvingade att kraftigt börja sänka konsumtionen av olja och ställa om till nya energislag.

Men den omställningen är som bekant inte det amerikanska ledarskapet intresserat av.

Och på ett sätt kan man säga att Cheney, Bush & co är ärligare än våra egna politiker.

Bush säger att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar. Och omställningen av det amerikanska samhället blir mycket kostsam, i pengar och vardagliga ansträngningar för befolkningen. Det blir svårt, långt svårare än att invadera Irak och andra oljerika länder (annat än för det fotfolk som ska utföra invasionerna förstås).

I Sverige är maktpolitikerna falskare. De säger att de oroas, men de gör mycket lite eller ingenting för att vrida utvecklingen. För var dag som går byggs vi allt starkare fast i oljeberoendet. Varje rondell vid landets städer vittnar om detta, de stora köpladorna som invasionslikt sprider sig är samtliga sanktionerade av våra politiker. Snart kan den som inte äger en bil heller inte få tag i näringsriktig mat.

En större triumf för bil- och oljeindustrin, Cheneys Haliburton, BP, Shell och andra kan icke tänkas.

Göran Persson är inte som George Bush beroende av kampanjpengar från oljeindustrin. Men han är det indirekt. Göran Johnsson och hans Metall, den s-märkta intressegruppen för den energiintensiva industrin, har styrt och ställt i socialdemokratin sedan den första Volvon rullade av bandet.

Det verkar som om de kommer att fortsätta att styra tills den sista rullar bort. Det är tragiskt.

Reportage/essä

Joar Tiberg