Vad gör vi här? Hur står vi ut?

HANNA HALLGREN läser Johan Jönsons grymma fantasier

De frågor som Johan Jönsons textsjok i Monomtrl (kan läsas som "monomaterial") uppväcker hos mig är: Hur är världen beskaffad? Och hur kan vi leva i världen? Samma frågeställningar menar jag också formuleras i Jönsons fem genre-överskridande böcker som utkom under samlingsnamnet I krigsmaskinen (Maskinen Förlag, 2002). Det är förstås stora frågor, angelägna. Och det mest intressanta med Monomtrl är att boken, både affektivt energiskt och genom ett monomant upprepande, söker hantera dessa.

Den värld som gestaltas av Jönson är sen-

kapitalistisk, rått globaliserad och den enskilda individen saknar mer eller mindre handlingsutrymme. Strukturerna är övermäktigt tillslutna:

"/"/ jag går runt runt och tänker i min nya isoleringscell, det är mer än vad man kan säga om de flesta löjliga småborgare som tror att de befinner sig någon annanstans än i en identisk isoleringscell en alteritet av konvexa speglar, jag går omkring i en fullständig tomhet min egen död, någon annan tänker åt mig, allt annat tänker fram mig som en pendelrörelse mellan expansion och krossande, en serie destruktionstester med given utgång, jag är en skugga i en allmän dröm eller mardröm /"/"

Det är tillika en värld i vilken gränserna mellan människor, mellan ett jag och en annan, framstår som omöjliga, eller snarare meningslösa, att söka överbrygga. Detta blir särskilt tydligt i talet om sexualitet; att penetrera beskrivs som ett maktutövande. Att penetreras innebär förnedring. Det finns inga distinktioner mellan våldtäkt och samlag. Kanske behövs det heller inga, eftersom människan i Monomtrl är en maskin och ett kreatur. Maskinen är känslolös; kreaturet ett slags dödkött, insmort med sin egen avföring. Någon känslomässig-fysisk förbindelse mellan människor existerar inte. Strukturer, institutioner, maskiner. Världen pågår och pågår. Det gäller att undkomma det som alltid pågår. Hur?

I någon mening genom att uppgå i maskin-

varat (som ett slags krigsföring), eller att uppslukas av sitt eget fett; vegetera i sin materia. Som svar på vad som ännu är möjligt, försöker texterna med "klasskamp", och man anar att också skrivandet ses som något meningsalstrande.

Det är ett sätt att läsa Monomtrl - som en färjesång över tillvaron: försöket att existera vid nollpunkten. Inom strukturerna, som inte rymmer vare sig ondska eller frihet. Dystopin är redan här. Men jag skulle också vilja peka på andra sätt att läsa Jönsons texter. Främst är jag på jakt efter sprickor i de strukturer som utgör Mono-mtrl:s egen textmassa. Man kan kalla det för motsägelser eller sprickbildningar som pekar ut ur (realtids)dystopin.

I försöket att gestalta själva medialiseringen av lidandet i världen (Irak, Afghanistan, det forna Jugoslavien osv osv in varje vardagsrum) skapar Jönson en värld utan gränser. Det är inte längre en människa som erfar lidandet på håll (så att säga "härifrån"/framför tv:n). Det är inte heller en människa som blir galen eller som lär sig den livsnödvändiga tekniken för att stänga ute en plågovriden omvärld. I stället löser Monomtrl upp (national)staternas gränser och den schizoida världen glider kring. Globalt sagt; det finns bara här - kriget här, skändningarna här, våldtäkterna, de fastbrända kropparna (ja, det kan vara eller är i Sverige det händer). Det finns bara "jag", än som bödel än som offer, ofta sam-

tidigt. Här och jag. Det är smärtsamt, men det rymmer också en tilltro, eller till och med ett diktat: vi är dömda att ingå i varandras lidande. Ingen undkommer detta världsflöde. Tilltron? Att Monomtrl uttrycker detta som om jag tålde att läsa det.

Men det finns också andra motsägelser. Texternas fåfänga försök att uppgå i ett maskin-vara som ett tillstånd bortom känslotillvaron, kontrasteras skarpt av den starka affektion som löper genom Monomtrl. När Jönson skriver: "Jag måste utplåna fantasin./ Jag måste utveckla föraktet." finns det faktiskt ingenting i texterna som pekar åt det hållet. De grymma fantasierna är livliga, och tycks närmast ändlösa.

Det jag tycker är mest intressant med Monomtrl är också det som jag finner svårast. Nämligen hur frågorna kring världen och varat i världen hanteras. Kanske för att jag inte förstår texternas tankerörelser. Främst tänker jag på Jönsons fasthållande vid ett slags negativitet (hat, förintelse, likgiltighet, död), som om detta kontrollerande vore möjligt i en värld som (samtidigt) flyter.

Kanske blir jag också förbannad, för att Monomtrl i så hög utsträckning lyfter bort allt visionärt (läs: allt levande) hos de tänkare (Gilles Deleuze, Bruno Latour, Karen Barad med flera) man anar inflytande från för att landa i utsagor som: "/"/VAD BETYDER NÅGOT?/ Oförsonliga motsättningar./ Andras lidande./ Könlösa avsugningar./ Korta berättelser om Gud". Men att odla negativiteten (som funnes det en pluspol) är kanske paradoxalt nog en handling fylld av tro: en önskan om en stilla punkt. En hatvävd kokong. Det är hur som helst mycket romantiskt. En neurotisk och drömmande strategi för att bemästa den värld-alltid-i-rörelse som annars piskar oss framför sig.

Lyrik

Hanna Hallgren