Skövlar och våldtar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-07
Segerhuva lyckas bara bli ett ett endimensionellt manifest
Vadan vår kulturs fascination inför den plågade kroppen, den våldtagna och sönderskurna? Kroppsvätskor som blod, sperma, slem och avföring befinner sig på gränsen mellan subjekt och objekt; ännu varma minner de om vår mänsklighet, kallnade är de rå materia.
Vad göra av denna kroppslighet som hänger ihop med vår djuriska natur, som står i förbindelse med död och födelse, med sexualiteten och fortplantningen - våra biologiska villkor?
Måhända är det maktspelet mellan kultur och natur som fängslar oss. Människor i civiliserade samhällen har gjort allt de kan för att skyla över naturen, förneka den. Men som bekant kommer det bortträngda tillbaka. Kanske i form av "det nakna livet", som en produkt av våra förnekanden och våra maktfullkomliga uteslutningar som på samma gång skrämmer och fascinerar oss kulturmänniskor. Ofta är det kvinnan som får inta denna position som kulturens Andra - fullkomligt förfrämligad i lustmordet.
Dessa tankar dyker upp när jag läser Martin Tistedts debutroman Segerhuva. Texten är uppenbarligen ute efter att provocera. Den vill göra mig till en poetisk idiot, enligt omslagstexten. Men jag lallar redan. Ge mig vad jag innerst inne vill ha - Baywatch, Big Brother, Extreme makeover. Nerkört i halsen, så kanske jag vaknar?
I Segerhuva går en amoralisk hjälte en surrealistisk bärsärkagång - skövlar och våldtar allt och alla som kommer i hans väg. Underliga metamorfoser gör honom själv till offer och sedan till förövare igen.
Här finns en porrsekvens som återges på fem språk. Porren finns över hela planeten. I en trång och universell formel ska våra drifter inprogrammeras. Martin Tistedt överskrider denna formel: kvinnan blir man, mannen blir kvinna, eller örn, eller varg. Och ändå lyckas jag inte läsa Segerhuva annat än som ett endimensionellt manifest, en kall konstruktion utifrån ett estetiskt program.
Roman
Martin Tistedt
SEGERHUVA
Cecilia Annell
