Grattis, romankritiker

...men ATHENA FARROKHZAD kräver mer av en berättelse

En halv gul sol är titeln på den nigeriansk-amerikanska författaren Chimamanda Ngozi Adichies andra roman. Det var också den symbol som mot svart bakgrund prydde den kortlivade staten Biafras flagga. Med detta lands tillblivelsehistoria som fond skriver författaren fram en historia på nästan sju hundra sidor, om det nigerianska sextiotalet och några människors upplevelse av det.

Persongalleriet består av tvillingsystrarna Olanna och Kainene, deras respektive älskare universitetslektorn Odenigbo och engelsmannen Richard, och ett antal familjemedlemmar och vänner till dessa. Tvillingsystrarna kommer från den privilegierade överklassen och beskrivs som sinsemellan mycket olika. Olanna är familjens skönhet och Kainene dess hjärna, den första är kurvig och varmhjärtad, medan den andra är obegriplig och plattbystad. Odenigbo är en intellektuell socialist som om kvällarna samlar excentriska figurer i sitt hem, för politiska diskussioner och alkoholhaltiga drycker. Till detta häpnadsväckande hus kommer bypojken Ugwu för att arbeta. Han bekantar sig först med vattenkranen och kylskåpet och så småningom också med det politiska samtalet. I takt med att inbördeskriget trappas upp och utrotningen av igbofolket påbörjas blir relationerna allt mer komplicerade.

En halv gul sol är en roman som opererar politiskt på många olika nivåer. Odenigbo och hans intellektuella vänner levererar ibland rena appeller om den afrikanska kontinentens situation. De pratar om Hegel, drar paralleller mellan förintelsen och tyskarnas utrotning av hererofolket och skålar för den kommande självständigheten. Olanna och Kainene inkarnerar visserligen var sin stereotyp kvinnobild, men de reflekterar också över de omgivande överklassmännens sätt att agera som om alla kvinnokroppar stod till deras förfogande. Framför fungerar det politiska som en historia om vad ett krig i kolonia-lismens efterspel får för konsekvenser för ett antal människoliv.

Till en början tänker jag att jag inträtt i ett levande persongalleri, ända tills jag några hundra sidor in på boken inser att karaktärerna fortfarande saknar djup och verklig substans. Jag fortsätter läsa och börjar tänka på dem som utklippta papperskroppar som lagts ut på marken. På den omgivande ytan har något sprejat fram ett magnifikt landskap, och sedan tagit bort papperet; kropparnas konturer mot omvärlden är tydliga, men inuti är bara tom yta.

Kanske är det

ett resultat av själva genren: klassisk narrativ prosa, mustig och sprakande, med ett myller av trådar som vävs ihop till en helhet och dramatisk uppbyggnad. En sådan bok som den moderna romanens kritiker efterfrågar, helt enkelt en god och därtill viktig historia. Jag läser vidare och börjar längta efter en berättelse som inte bara växer genom att fortgå utan också genom att stanna upp, slå knut på sig själv och bråka.

Roman

Athena Farrokhzad (kultur@aftonbladet.se)