Finstämt om förlöst ensamhet

helskärm

Två kvinnor möts oväntat och kärlek uppstår. Missförstå inte, det är inte frågan om en lesbisk programskrift, utan en roman om kärlek av existentiellt slag. Den ena kvinnan är åttio och den andra trettio. Det som förenar dem är en stor sorg och en stor ensamhet. Och denna berättelse om Astrid och Veronika utspelas i en liten by någonstans i Dalarna där avståndet mellan människor är stort.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en vågad titel - men den är hämtad från en dikt av Karin Boye som heter Min stackars unge, min mörkrädda. En dikt om rädsla och livsskräck men också om tillit och helande som livets innersta princip.

Linda Olsson väjer inte för det sentimentala. Titeln kan få mig att slå bakut som alltför förföriskt söt när den nu bryts ut ur sitt sammanhang. Särskilt som omslaget till romanen pryds av en utsträckt hand full med smultron! Hos Karin Boye är mörkret och ångesten aldrig långt borta. Men Linda Olssons debutroman vågar språnget in i det absolut känslosamma för att få berätta sin historia. Det väcker min respekt. När jag lagt boken ifrån mig har jag fått en finstämd berättelse om förlöst ensamhet och dessa två kvinnors väg tillbaka till glädje och livstro genom att de vågat öppna sig för varandra och sätta ord på sin smärta. Rädslan för känslosamhet är kanske en svensk sjukdom och egentligen bara en rädsla för det korrekta. Alltså strunt.

Linda Olssons berättelse har en märklig väg till svensk publik. Den är skriven i Nya Zeeland på engelska som ett resultat av en skrivarkurs vid Aucklands universitet. Här har den blivit den mest säljande debutromanen i Penguin New Zealands historia. Hon själv är född i Stockholm, utbildad jurist men har levt utomlands sedan åttiotalet.

Jag funderar över denna väldiga framgång. Krisböcker av detta slag har alltid en publik. Och Linda Olsson har ett språk som tätt följer personernas känsloregister. En svaghet är att hon ibland uttalar för mycket och överlåter för lite åt läsaren.

Men det är också något med ljuset i romanen. Ljuset över landskapet är grått, isande vindar, snöglopp, älven som välver sig svart och majestätisk genom byn.

Ett arkaiskt landskap av frusna känslor, jag kan förstå att det måste slå i Nya Zeeland och tyckas lika exotiskt som Ingmar Bergmans sextiotalsfilmer.

Roman

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)