Ingen kommer undan sitt erotiska öde

Efter läsningen av Staffan Seebergs nya roman Sjöjungfruns namn letar jag fram vad jag tidigare skrivit om Seebergs romaner och finner att jag vid två olika tillfällen kallat honom "erotisk determinist". Det vill säga, gestalterna i hans romaner har en gång i sitt liv drabbats av en kärlek som håller i sig vad som än händer, och den byter inte objekt. Sitt erotiska öde kan man inte undkomma. Även i sin nya roman är Seeberg sin erotiska determinism trogen, fast här undersöker han följderna av den på ett nytt sätt. Den lugna balanserade och sympatiskt opretentiösa prosastilen är däremot alldeles densamma som tidigare.

Huvudpersoner är två outsiders i en frisinnad, vällyckad akademisk familj med säte i en villa i Äppelviken. Harry är det rikt begåvade fosterbarnet som med öppna armar tas upp i familjen, men som hela tiden är djupt medveten om sitt utanförskap. Olma är äldste broderns fästmö, dotter till en drömmare och svindlare. Under en hel dag i slutet av femtiotalet träffas Harry och Olma på tu man hand och ger varandra förtroenden som de aldrig skulle ha kunnat ge till någon av familjens ordinarie medlemmar. Det är inget kärleksmöte och de förenas aldrig, men sedan dess är Harry fast. Han gifter sig ideligen, får barn med än den ena än den andra, men djupt i hans medvetande finns hela tiden Olma. Hon blir ambassadörshustru, ett elegant bihang stationerat på olika håll världen över. Hon är inte fixerad vid Harry på samma sätt som han vid henne utan snarare vid ett snedsprång hon gjorde strax före sitt bröllop. Då genomdrev hon för första gången radikalt sin egen vilja, som hon sedan lika radikalt förkväver, ända tills hon sent i livet uppnår en frihet som assistent åt en kvinnlig konstnär.

Författaren varvar berättelserna om Harry och Olma från femtiotal till tjugohundratal, och väven av socialt betingat och ödesbestämt mönster i deras liv blir alltmer intrikat. Sjöjungfruns namn är en roman om hur man hanterar otillfredsställd kärlekslängtan, ett förfelat erotiskt öde, som man inte kan undgå men som man åtminstone som i Olmas fall med tiden kan kompensera bort på annat sätt. Men den belyser också inträngande hur utanförskap utvecklas även i en ovanligt generös miljö och ger samtidigt en förödande giftig bild av hur obehagligt även ett mjukt och frisinnat patriarkat kan fungera.

Invändningar kan man ha mot Seebergs alltför lättflytande mångordighet. Det är visserligen beundransvärt hur han kan variera skildringen av Olmas frustrerande tomma liv som diplomathustru, men romanen förlorar ibland allvarligt i tempo, eftersom vi redan så väl känner hennes situation. Den skulle också ha vunnit åtskilligt om författaren varit mer sträng och konsekvent vid valet av berättarperspektiv, men Staffan Seeberg tar ett rejält ansvar för Harrys och Olmas skilda livsöden, skiljer det tillfälliga från det mer djupt liggande och skapar en trovärdig helhet både av deras liv och av själva romanen.

Roman

Lennart Bromander