Endast ondskan blir kvar

PELLE ANDERSSON har läst Lotta Lotass nya roman - och undrar vad hon vill säga

Lotta Lotass har ett av det unglitterära Sveriges starkaste språk, det är som hugget i marmor och låter nästan gammaltestamentligt tungt när man läser det högt för sig själv. Uppfordrande. Det är språket som är hennes huvudärende och språkknådandet är också hennes paradgren.

I Kallkällan och Band II Från Gabbro till Löväng gick det så pass bra att inget saknades, inte ens den historia som liksom tappades på innebörd ju mer historierna (liksom bokens personer) vandrade i väg över papperet.

I höstens skymning:gryning var det något som hände. Vandrarna som gick genom dödsskuggans dal genom olidlig värme och kyla blev bara några staffagefigurer som skulle bära ett språk på tomgång och utopikritiken, trosdiskussionen, etikgrubblandet fick inget eget utrymme.

De mest intressanta böckerna har varit Aerodynamiska tal och Tredje flykthastigheten. Mycket på grund av att hennes språk mötte verkligheten, liksom bröts mot en historia som vi kunde känna till eller åtminstone söka upp. Kollisionen mellan hennes fiktiva bibliska språk och det tidiga flygets historia eller det ryska rymdprogrammets utveckling skapade ett rum utanför tiden, vilket passade hennes utopikritik som kolven i cylindern.

Hennes nya, Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, som utspelar sig i ökenlandskapet i och kring Las Vegas med några verklighetens seriemördare i centrum såg jag därför fram emot. Det handlar om Clownen, Kaninen, Aposteln och Odjuret (och en helt påhittad mördare) som beskriver sina liv och mord. Lotass rör sig kusligt nära de döda kropparna och vissa detaljer är lite mer information än vad nöden kräver, men Lotass stannar inte där: hon går in och ut ur de sjuka mördarhjärnorna och betraktar dem ur många olika perspektiv. Det är imponerande - och skrämmande.

Men vad är det hon vill säga? Min nästan täckningslösa och snälla tolkning är att det amerikanska konsumtionssamhällets alienationsprocesser kan ta fram liknande individer - en sorts systemkritik igen alltså. Denna tolkning bygger på några detaljer: Las Vegas, kasinon och några antydningar om att någon mördare kommer från knappa omständigheter.

Lotass vilja att lämna så lite information som möjligt, beskriva och välja detaljer med extrem noggrannhet samt att driva sitt språk till det yttersta är beundransvärd och imponerande men i den här boken blir läsaren lämnad ensam, alltför ensam.

Uppväxt, psykologi, mammor och pappor, samhälle " det är mycket som faller bort - det som blir kvar är fyra mördande onda missfoster. Tyvärr.

Lotass har inte förmått att lyfta blicken över bestialiteterna, inte lyckats skapa distans eller värme nog för att se att det är morden, inte mördarna, som är onda.

Och plötsligt är det inte bara språket som är gammaltestamentligt utan också moralen.

Roman

Pelle Andersson