Glömskan sluter sig runt resterna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-19
Magnus Ringgren läser Clara Diesens lyrik
Det är en badort nånstans. Det finns ett litet socialt glapp mellan sommargäster och ortsbefolkning som gör ekonomiska relationer möjliga och garanterar platsens fortbestånd. Hit kan man dra sig undan för att tänka, ingen stör - allra minst denna skugglika ortsbefolkning. Hit kommer en ung kvinna för att minnas eller glömma. Någon har försvunnit. Konturerna är skadade - hon kan inte riktigt upprätthålla gränsen mellan sig själv och världen längre.
Ungefär så kan man beskriva berättarscenen i Clara Diesens debutsamling Glömskans bok. Texterna är nerskavda och intensiva, ibland som avgnagda fiskskelett:
”man kan få in några fingrar i saknaden/ men den ger inte vika”
Det stör när hon börjar leka med typografin, sådär som man ska göra när man är debutant numera. Det är onödigt, allt går fram ändå.
”ibland passerar du långt utanför mig/ en oceanångare/ en val
jag klättrar upp till fyrens förarhytt/ skär sönder natten med signaler/ producerar ljus, pulserande ur hjärtat”
Sedan vidgas bildspråket från vattenvärld till växtvärld, hettan stiger, drömmarna blir oroligare. Ur saknaden bryter sig ordet ”älskar” fram. Jag tror mig ana att det är en mor som långsamt försvinner ur sin dotters liv.
Historien låter sig utmärkt berättas just så här fragmentariskt - innan glömskan sluter sig runt dess sista rester. I dragningen till det episka och i en del stilsorter är Clara Diesen en ganska samtidstypisk debutant. Glömskans bok är en ganska fin debut.
Lyrik
Clara Diesen
GLÖMSKANS BOK
Magnus Ringgren
