Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Han vet inte vems tänder han borstar

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-17

MAJA LUNDGREN läser Umberto Ecos nya, om en man som glömde vem han var

Det finns en koppling mellan Umberto Ecos uttalade motvilja mot bombasmer och kvävande retorik, och hans barndom i Mussolinis Italien. Motspjärn.

Insikten i hur orden kan blåsas upp och tappas på mening. Skepsisen mot det illusoriska. "Eja eja alalà var hälsad o konung och kejsare ny lag il Duce till världen gav och till Rom det nya Imperiet jag säger farväl och ger mig av till Abessinien kära Virginia" - den parodiska kavalkaden av fascismens ärorika sånger återfinns i Umberto Ecos nya roman Drottning Loanas mystiska eld, i Barbro Anderssons genomfina översättning.

Antikvariatshandlaren Giambattista Bodoni med smeknamnet Yambo vaknar upp "fullständigt blankskurad" efter ett slaganfall. Han har blivit av med alla sina personliga, självbiografiska minnen. Kvar finns bara "det semantiska" eller "offentliga" minnet, där begrepp och inlärda fakta finns lagrade. Han vet inget om sig själv, däremot kan han en förkrossande mängd litterära citat, talesätt, historiska händelser, årtal som Napoleons födelseår" Men bara ur efterkrigstiden: före 1945 är allt helt borta.

Yambo har kvar sina automatismer. Han vet hur man borstar tänderna - vems tänder vet han inte. När läkaren frågar vad han tänkte på när han vaknade svarar han automatiskt: "När Gregor Samsa vaknade en morgon i sin säng fann han sig förvandlad till en stor skalbagge".

Han kan bara uttrycka sig med sitt litterära hästminne. Därutöver är det stumt. Han gråter i smyg.

Det stämmer troligen inte att det finns ett "pappersminne", som det kallas i romanen, helt avspjälkat från känslor och upplevelser. Medan man läser gör man ju hela tiden jämförelser med sin egen erfarenhet. Fram och tillbaka, i en ständig skytteltrafik. Därför borde ett minne av ett litterärt citat kunna locka fram en rad personliga minnen. Men om just detta med hjärnan är orealistiskt - vilket jag i och för sig inte kan svära på - spelar det absolut ingen roll, för fiktionen i Drottning Loanas mystiska eld framstår som helt sannolik och trovärdig.

Yambo upptäcker yrvaket att han är en omåttligt älskad person, omhuldad av vänner och curlingkvinnor som inte vill något annat än hjälpa honom att erinra sig vem han var och därmed också är. Främst av dem frun Paola, psykolog. Det är på fruns uppmaning han beger sig till Solara, sin barndomsby. Och det är där, på farfaderns vind i Solara, som han börjar rota bland serietidningar, i skoluppsatser och läroböcker för att rekonstruera sitt jag. Han drabbas av en andra kollaps och djupdyker ner i koma. Minnena återvänder. Då får han reda på varför de skoluppsatser han skrev som tioåring vittnade om att han ville offra sig för det odödliga Italien - som vore de skrivna på diktamen - medan de uppsatser han skrev ett år senare vittnade om något helt annat. Något hade hänt. Buspojkars klättring i dimma, åtta kosacker, anarkisten Gragnola.

Romanen är illustrerad. I finalen kommer bilderna tätare, som en chockverkan. Intensiteten eskalerar trots att kung Ming den obarmhärtige och de andra gestalterna kommer nerför trappan. Det ger upphov till ett tårflöde, till och med.

Roman

Maja Lundgren

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.