Så gör vi våra kön

De häftiga reaktionerna på Feministiskt initiativs förslag om att ”avskaffa äktenskapet” - som det felaktigt kallats - handlar nog åtminstone delvis om att inte bara äktenskap och tvåsamhet som norm ifrågasätts, utan också själva idén om att det skulle finnas något normalt eller naturligt.

Här speglas en av vår tids stora politisk-filosofiska strider: den mellan essentialister, som tror på eviga egenskaper, ofta grundade i biologi, och socialkonstruktivister, som menar att det vi uppfattar som normalt i själva verket är konstruerat - och möjligt att ändra.

I två nya forskarantologier riktas blicken mot olika sätt att forma just ”normalitet”.

I Queersverige analyserar ett drygt dussin forskare fenomen i Sverige utifrån queerteori - i all enkelhet teorier som utgår ifrån att det finns ett samhälleligt ideal om heterosexuell kärlek, parbildning med mera, och som är kritiska till detta.

I Speglingar av rum är det relationen mellan platser och genus som står i fokus.

Båda bär på en del vanliga problem: skåpmat, texter som faller utanför uppdraget och akademisk-byråkratisk jargong.

Men här finns också mycket att ta vara på. I Speglingar av rum är det normala en man. Wera Grahn skriver om den horribelt nationalistiska och manliga utsmyckningen av Nordiska museet. Birgitta Andersson berättar om kvinnors strategier för att navigera förbi farliga platser om nätterna: de klär sig som män och cyklar mitt i gatan. Lena Pettersson studerar två fabriker och pekar på att både män och kvinnor tror att män är mest tekniska. Det leder till - och liksom bekräftas av - att männen får tillgång till de tekniska vidareutbildningarna.

Ok, det är välkänt, men förtjänar att upprepas: män och kvinnor konstruerar genus tillsammans. Kvinnor är därför också delaktiga i sin egen underordning.

Mest lyckat blir det när Lissa Nordin i Queersverige skriver om ensamstående män i Västerbottens inland. Varför bildar de inte kärnfamiljer? Och vad betyder det för dem att inte lyckas?

Skarpögt visar Nordin att queerteori, som associerats med en urban hbt-rörelse, kan användas också för att förstå norrländska karlakarlar.

Statistiskt råder ingen brist på kvinnor i Västerbotten. Problemet ligger snarare i krocken mellan den lilla orten och de stora romantiska idéerna. Å ena sidan är alla kvinnor på hemorten välkända - i värsta fall har de redan varit gifta med någon släkting eller kompis. En av männen beskriver ironiskt hur det är att flirta: ”Ja hej, jag heter... ja det vet dom redan. Jag bor... ja det vet dom också. Jag jobbar... ja det vet dom förstås med. Så det brukar sluta med att vi pratar fiske.”

Å andra sidan håller sig många män med föreställningen om den ”äkta”, snabbt drabbande och ”spännande” kärleken. De vill därför inte ha kvinnorna från orten, som inte uppfattas som spännande.

Så kläms männen mellan idealet om parbildning och idealet om romantisk kärlek.

Mest givande - och mest komplicerat - är att kombinera perspektiv. Som när Pia Laskar avtäcker det förra sekelskiftets sexuella hierarkier, där klass, kön, sexualitet och hudfärg flätades samman. Den tyske läkaren Alfred Hegar 1895: ”Bekant är den stora benägenheten till kopulation hos negern, hvilken äfven motsvarar den starka kroppsliga utbildningen hos denna menniskorace. Många orientaliska folk skola äfven kännetecknas genom deras starka erotiska lidelser. Vi veta äfven, att fabriksarbetare äro starkt disponerade för könsnjutning, och den dagliga erfarenheten visar detta hos enskilda individer.”

En gammal ond tid?

Jovisst. Men liknande föreställningar produceras än, om än inte lika grova och ibland med omkastade sympatier. Det är ju inte direkt sällsynt inom populärkulturen att svarta män och arbetarmän porträtteras som virila och okomplicerade, borgarkvinnor som tillknäppta och arbetarkvinnor som glada och öppna.

Mest kontroversiell är kanske redaktören Don Kulicks egen text där han, rätt svepande, invänder mot att män som köper sex alltmer betraktas som en speciell sorts sjuka människor. Här går Kulick rakt emot en vanlig vänsterfeministisk hållning och visar att queerteori kan vara mindre av ideologi och mer av ett analysredskap som kan avtäcka sanningar som är obekväma också för vänstern.

Antologier

Petter Larsson