Morfar bit för bit

Amelie Björck läser Petter Lindgrens ”Landskapet”

helskärm

Språk och landskap har det gemensamt att de kan konkretisera och härbärgera en mänsklig historia. Båda kan bevara minnen - vara besjälad materia.

I efterordet till sin nya diktsamling, den första sedan Ett trögare slags bläck för knappt fem år sedan, beskriver Petter Lindgren hur han lade ut sin morfars, ingenjören Knut Allan Larssons (1899-1974), skriftliga kvarlåtenskap på golvet och överblickade språkbitarna som ett landskap. Brev, skrivböcker, läromedel och kvitton ingick i en terräng som i den poetiska processen nu skulle omformas, gallras, övergå i en ny existensform - allt enligt metoder igenkännbara från 1960-talets språkmaterialistiska register. Genom rytmiska raderingar, formelstyrda omflyttningar, alfabetiseringar och sönderklippningar skedde en nedmontering i på en gång välkända och främmande grundämnen.

En del av 1960-talets konkretister var ute efter att befria språket från alla mänskliga avtryck, alla associationer och orenheter. Andra - såsom flygarkonkretisten Åke Hodell som Lindgren blinkar till med den inledande dikten Lågsniff - var mer sensualistiskt sinnade och mindre ortodoxa. Genom att välja ett biografiskt material markerar Petter Lindgren sin utgångspunkt: även om bearbetningsmetoderna liknar mekanisk kvasivetenskap är han inte ute efter att fjärma sig från det mänskliga. Boken är knappast väsensskild från det han tidigare skrivit. Till sist är det ändå poetens vanliga värmekänslighet och näsa för metaforiska mervärden som satt sin prägel på texten.

Lindgrens poetroll i denna bok kan jämföras med den ”rekognosör” som skymtar fram i början och slutet, och vars uppgift är att ”på karta upptaga och afbilda markens omvexlingar och beskaffenhet, jemte konstgjorda föremål som på jordytan finnas”. På motsvarande vis omvandlar Lindgren sin morfars material till ett alternativt, porösare men knappast revolterande porträtt, med en märklig melankoli över de sparsmakade sammanställningarna, vars ord var för sig tycks så vadmalsgrå och lärobokskantiga. Boken bör alltså läsas med tredubbla glasögon: som materialkomposition, som meningsladdad poesi, som biografi. Det är en sorts dikt som kräver en engagerad läsare och som kan tyckas lite trendig i utgångspunkterna. Men jag gillar resultatet.

Det jag alltid tyckt minst om hos Lindgren är hans tendens att bli putslustig. ”Stolptransformatorn” och ”ledningsmaterialet” blir återkommande metaforer för morfadern och hans relationer till omvärlden - så långt allt väl och vackert, särskilt då det magnetiska flödets förluster ”omsätts i värme, som måste bortföras”. Men en ensamstående fras som ”Stolptransformatorn surrar i skymningen” blir en tom lustighet, med sin omotiverade association till den tordyvel som brukar flyga där.

Som mest tilltar min läslust i de passager där man tydligt hör morfarsrösten förtälja små omständigheter ur livet för sin anonyma brevvän. Känslan av något grundläggande ur led i vardagligheten påminner om Ulf Karl Olov Nilssons fina citatkollage ur sin döde fars dagbok i samlingen Stammar. Lindgren bearbetar sin morfars språk genom att byta ut viktiga ord, ofta satssubjekten, mot andra ord som i gengäld liksom förstoras. ”Syrenerna” sprider som ett skarpt doftmoln kring sig och ordet ”vitt” ger en känsla av minnen på väg att frätas bort.

”Syrenerna har åskat nu på morgonen / Man ligger vaken och tänker / Vitt är långt borta / har snart glömt att jag fanns”

Man hade kunnat önska sig mer sådan intensitet i Petter Lindgrens skapelse. Men för en man som själv säger sig ha tröttnat på sitt språk innebär Landskapet ändå en frisk återkomst och erövring.

Lyrik

Amelie Björck , Kritiker på Göteborgs Posten