Angripen från alla håll

BJÖRN GUNNARSSON läser en antologi om Göran Persson

helskärm

I Majgull Axelssons senaste roman, Den jag aldrig var, finns en socialdemokratisk statsminister som använder ytterst obehagliga härskartekniker. Ingen kan väl tvivla på vem som avses. Mellan

Perssonhatet och Palmehatet finns en principiellt viktig skillnad. Det sistnämnda var en demoniserande mytologi som skapades i fiendelägret. Det förstnämnda föds i de egna leden och närs av en besvikelsernas långsamt förtärande glöd. Just denna poäng gör historikern Åsa Linderborg tyvärr inte mycket av i sitt annars läsvärda bidrag till antologin om Göran Persson, Makten framför allt. Att borgerlighetens ideologer avskyr en socialdemokratisk ledare är bara naturligt. Men när hatet kommer inifrån själva rörelsen är det något fundamentalt nytt som har hänt. Så självklart har hatet blivit att antologins redaktör Mats Ögren inte tycker sig behöva dölja sin åsikt att vi bör rösta bort Persson 2006, kosta vad det kosta vill.

I antologin finns sannerligen inte många goda ord om Göran Persson. De flesta klagar och klagomålen gäller oftast välfärdens nedmontering. När högern klagar gäller det paradoxalt nog också statens brist på handlingskraft. Som när Sören Gyll, som ändå tycks hysa någon slags kollegial beundran för Persson som maktmänniska, mal på om behovet av tillväxt-incitament, det vill säga försämrade villkor för lönearbetare.

Persson har misslyckats på alla områden - miljön, skatterna, sysselsättningen, invandrarintegrationen, jämställdheten och utrikesrelationerna - om man får tro antologins bidragsgivare. Det enda han är bra på är makt för maktens egen skull. Många skribenter klagar över att det inte finns några alternativ till Persson. Men problemet är ju att det inte finns några alternativ i politiken över huvud taget. Den globala dokusåpaliberalismen begränsar handlingsutrymmet, visionerna och livsstilsvalen för var och en av oss. Vi är alla ideologiska kataleptiker, vare sig vi heter Persson och är statsminister eller Svensson och är arbetslösa. Eftersom samstämmigheten om att Göran Persson är en dålig politiker och en otrevlig människa är så stor, är antologin egentligen mest intressant som värdemätare på den intellektuella halten i svensk samhällsdebatt. Resultatet är inte imponerande, det hjälper föga att Stig-Björn Ljunggren gör en ganska så övertygande analys av Persson som trogen Machiavelli-lärjunge. Himlen är låg och horisonten alltför trång, det är därför som Persson tornar upp sig så väldeliga i förgrunden. Här finns alltför mycket av det skvaller och teckentyderi som både inrikespolitiska reportrar och statsvetare gärna ägnar sig åt när ingen ger dem något vettigare att syssla med.

Helgen före antologins utgivningsvecka tillkännager Sifo ett markant ras i väljarstödet för socialdemokratin. Det ser nästan ut som ett beställningsjobb. Precis som att TV 4 (ägt av Bonniers) toppar 19-sändningen av Nyheterna med antologin, tre dagar innan boken kommer ut på Wahlström & Widstrands förlag (ägt av Bonniers). Bara smart placerad textreklam och en tittardragande trailer för Mats Ögrens dokumentärfilm om Persson? Eller det första svenska tecknet på Murdoch-politik? Tiden fram till nästa val blir säkert ett hårt test på giltigheten i antologins titel: är den meningstomma viljan till makt verkligen Göran Perssons enda drivkraft? Kanske får man ta titeln från Majgull Axelssons roman och sätta den på boken om Göran Persson i stället.

Samhälle

Björn Gunnarsson