Tack för att du vågar

ANITA GOLDMAN läser David Grossman

Som uttolkare och krönikör av den israelisk-palestinska konflikten har författaren David Grossman inte sin like. Han har, tidigare än andra och mer genomträngande, skildrat de svåraste och djupaste aspekterna av konflikten i sitt hemland och hur den påverkar människorna på båda sidorna; Den gula vinden blev 1987 en ögonöppnare för de på den tiden aningslösa israelerna. Just som den första intifadan utbröt fick de en genomborrande bild av palestiniernas liv under ockupationen. Ännu mer vågad var i en israelisk kontext Se den andre (på svenska 1993), där Grossman vänder på varje sten kring den för israelerna mest tabubelagda aspekten av historien; hur palestinska byar och städer i det som i dag är Israel tömdes på sina befolkningar och vad som sedan hänt med dem.

För något mer än ett år sedan skrev jag på denna sida om Death as a way of Life, där Grossman samlat sina journalistiska alster från Osloprocessens början till dess urartning. Det speciella med den grossmanska rösten i den kakofoni av stämmor som kommenterar och gestaltar den palestinsk-israeliska konflikten är att den är precis och lyhörd och inte väjer för sanningen, vare sig den är obekväm för den ena eller den andra sidan. Tonen blir aldrig självrättfärdig och högröstad, den är – skulle jag vilja påstå i brist på bättre ord – kärleksfull. Den undersöker igen och igen om möjligheten att se den andre alls är möjlig.

Detta är också ämnet för Grossmans rika skönlitterära författarskap, där författaren resolut ställer sig på den svaga, den udda människans sida. Och vem är mer hjälplös än det särpräglade barnet. I Se uppslagsordet kärlek (1989) är det Momik, det ensamma barnet till överlevande från Förintelsen som i en förort i Jerusalem samlar på upphittade djur i en källare för att tämja ”det odjur” han hört att nazismen är. I Sicksackbarnet (1996) står en trettonårig flickas vuxenblivande i centrum för en fantastisk berättelse som vänder sig lika mycket till tonåringar som till vuxna.

Detsamma kan sägas om den i dag på svenska utkomna Flickan i underjorden. Det är en modern saga skriven i magisk realistisk stil om utsatta tonåringar och drogmissbruk i ett samtida Jerusalem.

Den sångbegåvade Tamar söker sin bror i den underjord av kriminalitet, våld och drogberoende som tonåringar som flytt hemmet fastnar i. För att rädda brodern – om vilken föräldrarna gett upp allt hopp – gör hon upp en lika fantastisk som livsfarlig plan och är beredd att för broderns skull själv ta steget ned i underjorden. Hennes bortsprungna hund blir det en ung och lite udda man, Asafs, snart sagt omöjliga och livsfarliga uppgift att återbörda till ägarinnan. Deras öden i ett förråat Jerusalem, där den israeliska mentaliteten klarsynt observeras, beskrivs från början parallellt och läsaren förstår snabbt att de kommer att mötas mot slutet och att kärleken mellan dem är förutbestämd. Ändå förblir det oerhört spännande fram till upplösningen i bästa Hollywoodstil. Hela boken är så dramatiskt sinnrikt och filmiskt välkomponerad att det är svårt att tänka sig att en regissör inte snart kommer att föra över den på vita duken.

I den magiska värld som Grossman skapar är de goda mycket goda och de onda verkligen onda, men knappast demoniska och intressanta, snarare brutala, lufsiga idioter. Det är inte så lite av Oliver Twists Fagin över den kriminelle ledaren för hemmet för ungdomar på glid där Tamara hamnar. Karaktärerna är så fantastiska; mest förtjust blev jag i den mycket småväxta grekiska nunnan Teodora som levt instängd i ett torn i Jerusalem i femtio år. Men när hon inte kunnat ta del av världen, har hon sett till att världen kommit till henne; hon har läst och studerat all litteratur och all kunskap. När Asaf berättar om sin storasyster som flytt från Israel därför att hon behöver ”rymd”, uppstår en ömsesidig förståelse mellan dem; ”ty det finns människor som kan tillbringa femtio år i ett rum utan att kvävas, och det finns sådana för vilka ett helt land inte är stort nog”.

Överhuvudtaget kan Grossmans människor – och djur! – läsa av varandras tankar och förstå varandras själar utan att många ord behöver sägas. Kommunikationen och kärleken är hela tiden möjlig, trots att starka såväl yttre som inre krafter motverkar den. Möjligheten att åter bli värdig, att inte handla egoistiskt fast det är vad som förväntas av dig, att klara av avgiftningen från drogberoendet, att bli sedd och älskad för den du är. Och att gå långt in i den egna autenticiteten, att hitta den egna rösten. I de många skildringarna av hur Tamar i sin sångkonst försöker att både finna och våga uttrycka sitt innersta, sitt renaste, samtidigt som hon i samspelet med publiken vaktar på att hon inte ”givit alltför mycket av sig själv”, anar man författarens egen strävan och dilemma.

Härifrån läsarens horisont kan jag bara tacka honom för att han vågar; om vi i vår moderna tid ännu behöver sagor där gott och ont utkämpar sin uråldriga kamp och den goda kärleken segrar över våld, förnedring, brutalitet, smuts och rädsla – så är det just i David Grossmans supermoderna och superhumana och humoristiska tappning. Jag hoppas att den når sin främsta målgrupp; kärlekstörstande och identitetssökande ungdomar.

Roman

Anita Goldman