Greider släpper styret

KERSTIN STJÄRNE hittar en glad man i naturen

helskärm

Det är lätt att tycka om Göran Greiders betraktelser från byn Hagen.

Humlorna surrar i rödklövern som på ett ihållande bönemöte, Karlavagnen står som en övergiven barnvagn på himlavalvet, byn ligger där som en farkost förtöjd vid älven.

Det är levande och lyriskt, precisa naturbilder, roliga boktips, snabba möten med människor, små trevliga kunskaper (till exempel om tre sorters hagel eller vintervägars samband med feodalismen).

Byn i centrum förstås: doften av vedeld, rälsbussens lyktor i mörkret, stjärnhimlen, skällande hundar, trumpetande tranor.

Här vinglar en glad Greider omkring på cykel med sina tankar, hela texten kallar han "en högst planlös liten cykeltur. När jag skrev den släppte jag styret."

Det finns en lössläppt frihet, en sorts andrum, som vilar i många av dessa texter: den stilla lyckan att elda en brasa, rensa fågelholkar, bygga lä åt stormhatten, sitta på farstutrappan och betrakta ett regn som tilltar i styrka. Ibland tätnar texten mycket riktigt till en dikt.

Ibland önskar man nästan lite mera klös, det här är Greider med klorna indragna. Men de finns där, till exempel när han kommer in på skogsbolagens hyckleri, järnvägsnerdragningar eller en halvdöd miljörörelse som inte vågar gå i clinch med kapitalismen.

När det gäller klimatfrågan är han för blygsam: man behöver inte längre vara en osäker amatör, det är bara att läsa på.

Och varför skulle man ha dåligt samvete som vänstermänniska i trädgården?

Visst ekar kolonialismen i rabatten, visst hotas man dränkas i kommersialism, visst är trädgårdsmässor kväljande.

Men att sätta fingrarna i jorden är ju att skriva in sig i den universums ordning där sol och jord och vatten ger oss vårt dagliga liv. I den självklara solidariteten på basplanet med alla människor på den jord vi alla är beroende av.

Kanske har Göran Palm rätt när han menar att byns skala är den inbyggda måttstock vi kan förstå världen med. Byn har ju också fått ny aktualitet i den globala rättviserörelse där småskalighet blivit ett nyckelord.

Det är i det kraftfältet Greider befinner sig - med näsan i gräset och huvudet i världen.

Byn vid älven kan när som helst segla i väg och bli en by i Zimbabwe eller Sichuan.

Det är just den stilla lyckan över denna outtömliga natur, denna urkraft i ett litet frö, detta outgrundliga universum som ger oss kraft att slåss för en annan ordning än storbolagens.

Och visst har han rätt i att dessa små byar vid älven ligger närmre universum än Stockholm.

Samhälle

Kerstin Stjärne (kultur@aftonbladet.se)