Lovligt byte

Varför blev han Jenny? Och vad blev det av henne? ANN CHARLOTT ALTSTADT läser Johan Ehrenberg

Året var 1984 och över det radikala Sverige spred sig ryktet: Johan Ehrenberg, redaktör på ETC, den unga vänsterns hopp, går omkring i Stockholm klädd som kvinna. Självklart läste jag tidskriften och Ehrenbergs könsbytartext, om hur Johan blev Jenny, blev en del av min vänsteridentitet - att vara tolerant mot det som avviker från heteronormen.

Ehrenberg hade myntat uttrycket "Fienden är vacker" och ETC ville tillföra vänstern en estetisk dimension, inte bara när det gällde foto och text utan som livshållning. I början av 80-talet var det alternativa inte längre linsgryta och jordskor utan det skulle vara snyggt och smart; det gällde även artiklar om Hästveda.

Det problematiska med Johan/Jenny-reportaget är att det är så förföriskt enligt de ETC-koder som fortfarande kan prägla Ehrenbergs texter. Utvalda glimtar från barn- och ungdomsår, människoöden och händelser omringas av halvkvävda meningar, ibland endast två-tre ord på varje rad, som ska dra in oss i något underförstått - en delad världsbild, som inte behöver definieras eller ens uttalas.

Ehrenberg vill inte vara tydlig, inte redogöra för sina motiv, vare sig för att börja eller sluta att vara Jenny. Han satsar sig själv utan att riskera sitt jag. Att skriva i dimma, om än konstfullt, leder tyvärr till samma misstro idag som då. Var det en fejk? frågar de som vet att jag läser om reportaget, en publicitetsgrej? Jag svarar att jag fortfarande inte vet, trots nyskrivet efterord. Och jag hör recensionerna av denna recension: Typiskt att hänga upp sig på det istället för att diskutera huvudfrågan, samhällets normalitetskrav och våra osäkra könsidentiteter.

Men Ehrenbergs könsbytarprojekt undermineras av sin egen brist på autenticitet - naiviteten kring människors reaktioner framstår exempelvis som spelad. De retoriska greppen gör att misstron sprider sig. Allt - människors tragiska historier, samtalen, övergreppen, till och med han själv - framstår till slut som en journalistisk konstruktion.

Kvar finns reportagets allmängiltiga terapeutiska värde för alla dem som slås blodiga i könskriget och det faktum att Ehrenberg laborerade med dess identiteter långt innan transsexualitet blev helgbilaga och queer the new black, om skämtet tillåts. Men 80-talets början var trots allt inte 1950.

Metalbandet Mötley Crüe gjorde megasuccé i en orgie av machoterror, fast uppklädda och uppsminkade till galna transhoror och Christer Lindarw hade redan utsetts till Sveriges vackraste kvinna. Glamrocken, discokulturen och 70-talets jämställdhetsideal hade grävt ut en huvudfåra som Jenny ändå kunde tillhöra, särskilt då hon inte var en isolerad landsortstransa, utan tillhörde Sveriges coolaste vänstergäng.

Reportaget, sant eller inte, är en viktig berättelse om vad som händer i könets gränstrakter och om det häpnadsväckande faktum att vi faktiskt skapar våra kön varje dag, men gör det på det mest inskränkta stereotypa vis eftersom vi fortfarande riskerar så mycket. Michael Jackson är exempelvis en svart man, trots det vill han inte vara gangsta, hallick, knarkkung - eller ens rappa om det. Han vill se ut som en vit kvinna, umgås med barn och sjunga om världsfred. Där någonstans tar samhällets tolerans slut och han blir, pedofil eller inte, vårt hetaste villebråd.

Reportagebok

Ann Charlott Altstadt