En brygga till livet

Magnus Ringgren läser Leif Holmstrands lyrik

”Gyllenhår kring bjälkarnas råhet.” Vilken diktrad!

Den står i den sista dikten i Leif Holmstrands andra diktsamling Går vidare i världen som kommer ut i dag. Dikten heter Bakomliggande legend och skildrar ett förfallet slott och några drömda människor och ting. Allt är förött men märkligt återuppståndet. Det livliga spelet mellan människor dröjer sig kvar bland skuggorna - en lek med könsidentiteter drivs överallt i samlingen.

Plastmuggar och flagnande gyllenläderstapeter i slottsruinen Schweigen ” Det är sällsamt. Denna dikt liksom hela boken är bräddfull av arketyper som en medeltida ballad, men de uppför sig inte alls som vi väntar oss. Vi befinner oss kanske i dödsriket som i Willy Granqvists magnifika dikt Natten från 1985, en text som Bakomliggande legend tycks tävla med i skönhet och absurditet.

Leif Holmstrands bok är knepig, det måste sägas, men oerhört fascinerande. Och den kan tyckas ha sina pedagogiska brister. Den sista dikten borde kanske stått först. Som boken nu är komponerad kastas läsaren in i en splittervärld som är svår att greppa och ta till sig. ”Bjälkar, beslag, proteser i taket, en elak man med tänderna kvar.” Med en nästintill romantiskt insmickrande introduktion som Bakomliggande legend hade det varit lättare att docka till hans bildvärld av skrot och våldsamheter. Som det nu är blir den klara rösten bara långsamt hörbar i det brustna bruset.

Men det är kanske en resa från mörker till ljus - ett underligt ljus - som vi tas med på. Dikterna lägger lager på lager av ”sagor som kamouflage” över det trasigt ohjälpliga. Är det människans mekanisering och animalisering som måste målas över?

”Jag har så många händer,

nackar, kugghjul, pöbelverk,

ett bisamhälle.”

Denna poesi har en brokig idébakgrund. De starkaste rötterna går djupt ner i den besvärligare delen av modernismen, den äckelälskande linjen. Man blir inte så lite påmind om Lars Norén, poeten som dog när dramatikern föddes - ”illerdoften tilltar, en fest är nära”. Till detta kommer en del obskyr psykoanalys och skräckromantik. Leif Holmstrand är också konstnär med samtidskonstens alla referenser.

Han bygger ingen harmonisk värld, han agerar sopstation efter katastrofen. Ögat och känslan är lika splittrade som verkligheten: ”en sönderdelad, ändå lycklig blick”. Den enda läkande och sammanhållande kraft som finns är språket vars klarhet och skönhet aldrig sviktar. Det är rösten man förstår, långtifrån alltid de svårtydda bilderna - om de alls är avsedda att tydas.

”Sagorösten” kallas den på ett ställe, denna poetiska röst som gör de döda levande och återkallar världen till sina översiggivna människor. Till sist är det kanske ändå - när splittret sjunkit till botten - ömsintheten och det tvekande ljuset som dominerar hans dödsrike. Orden ger honom ”både brist och brygga till överlevnad”.

Leif Holmstrand har snabbt etablerat en alldeles egen ton bland yngre poeter. Många av hans kolleger hittar ett estetiskt program i utbudet och skriver sina böcker därefter. Han gör tvärtom - något måste sägas, sen får estetiken fanimej infinna sej, hur den nu än råkar se ut. Hans poesi kanske inte är originell - ordet känns mycket malplacerat just här - men den har nödvändighetens särprägel.

Lyrik

Leif Holmstrand

GÅR VIDARE I VÄRLDEN

Magnus Ringgren