Zizek tänjer gränserna

helskärm

Kanske är det Slavoj Zizeks svåra svada som räddat honom från att lynchas till tystnad; möjligen har det anständiga samhällets mediala skyddsgarde helt enkelt inte begripit att den slovenske filosofen bakom sin mur av lacansk psykoanalys, hegeliansk dialektik och halsbrytande associationsbanor är en rödglödgad revolutionär som får svenska kommunister att framstå som räddhågsna konformister.

I Välkommen till verklighetens öken och Irak: att låna en kittel (Glänta/Vertigo) tar han sig an världen efter 11 september i en samling frenetiskt förtätade essäer. Vi lever, menar han, i en demokratins travesti på sig själv. Vi kan välja på olika partier, men får samma politik, alla är vi inkluderade i demokratin, förutsatt att vi väljer "rätt". De viktiga konflikterna förläggs till en symbolisk nivå av typen "demokrati mot fundamentalism/totalitarism", vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen - klasskampen.

Varför ska vänstern i ett läge där demokratin används som löfte om en förändring som aldrig kan bli av fortsätta att vara "demokratisk"? undrar Zizek, och frammanar idén om en enda mäktig Handling, som förändrar förutsättningarna för varje framtida handling, ett 1917. I Välkommen" landar han i ett socialistiskt Europa som motpol till USA och dess kolonier, det vill säga hela Syd.

Det är en elitistisk - vänstern måste våga handla utan legitimitet på förhand - och skamligt eurocentrisk hållning. Men det är det värt: genom att inta denna revolutionära position kan Zizek släppa lös en befriande kritik av demokratin som ideologi. Han lämnar ett vidgat debattutrymme efter sig.

Glänta och Vertigo

Samhälle

Petter Larsson