Strunta i fågelboken!

Petter Lindgren studerar Hansson- programmet

helskärm

All konst härmar naturen (”Omnis ars naturae imitatio est”), menade Seneca den äldre, författare, dramatiker, Neros lärare och Paulus brevkompis. Med naturen avsåg Seneca inte bara Skapelsen utan också Grekland och det grekiska. De homeriska sångerna ansågs som det främsta exemplet på naturlig stil.

Nutidens människor är inte lika precisa i sin användning av ordet natur. Naturen säger vi, och menar några rödögda strömmingar på Konsum, Nils Linnman eller jordbävning, vad som helst.

För Gunnar D Hansson förefaller naturen synonym med en mystisk plats där världen gör sig läsbar i språket, ”poesins ympställe längst inne i oss eller längst bort ifrån oss”. I nya boken Senecaprogrammet säger sig Hansson indragen i ”ett slags produktion inom den större produktionen”, en ohejdbar alstring som bara är en del av ”samma natur som förgäves försöker förstå de andra formelementen”. Resonemanget kan läsas som en sammanfattning av bokens lätt cybernetiska titel, men låter också som en beskrivning av författarens eklektiska och analogitäta stil, ”Hanssonprogrammet”.

”Tänk om det inte finns någon översta poesikvist”, fortsätter Hansson i linje med Seneca och stoikerna som ansåg att Gud var den stora konstnären och världen hans konstverk som vi inte ska ändra på eftersom vi själva är delar av det. Tänk ”om molekyler och celler och makrillar och idegranar och dikter är en del av ett enda stort sammanhängande flöde av former och formskapelser”.

Ja, hur gör man då? Slösa inte bort din tid på strunt, tyckte Seneca. Töm dig på det alltför uppenbara, menar Hansson. Upptäck, håll fram, kombinera. Smycka inte ut. Spring inte efter fågelboken så fort en okänd tätting ger hals utanför fönstret. Vill du beskriva naturen är det bättre att tänka sig att det fågeln ville säga ”inte stod att läsa i någon fågelbok/och att budskapet handlade om livets korthet”.

Om livets korthet, så heter en av Senecas mest kända skrifter. Och Senecaprogrammet är inte bara en bok om världens tillblivelse i språket, om naturen som självupptagen centrallyriker, utan också en bok om döden. Varje ord är en elegi över det det betecknar, som det så vackert heter. Också konsten är en dödsmask, om än av idealmjöl och dagg.

I den avslutande sviten Dödsens afritning I-VII, döpt efter en dikt av Urban Hjärne, fortsätter den urgamla diskussionen om köttet och anden, formen och innehållet. Ett tv-minne av Ernst Wigforss jordfästning där någon läste Stagnelius Suckarnes mystär (enligt Hansson ”den bästa finansministerdikten”) ställs bredvid tångsnällor, havsmöss och öresvin, avbildade i Göteborgs och Bohusläns Fauna från 1878. Havet föder och producerar en oändlig mångfald men döden och nationalekonomin gör numera ”närande enhetspellets” av alltsammans.

Liksom de tidigare böckerna är Senecaprogrammet något av ett vimmelparty för farbröder, Cicero, Milton, Fröding, Tegnér, Mallarmé, W H Auden, Baudrilliard, Lars Forssell, Erik Lindegren är där, men knappast en enda kvinna. Jo, en liten finns det, ”svårupptäckt, svartklädd”, ihopkrupen i en tavla av Niels Bjørnson Møller, en tavla som uppges hänga i ett sammanträdesrum på justitiedepartementet.

Till nästa bok borde Gunnar D Hansson bjuda in fler kvinnor, kanske också några barn och hundar, men i övrigt har jag ingenting att klaga på. Senecaprogrammet förhåller sig friare till sitt ämne än de föregående ”lyriska monografierna”, och är allvarligare. Det är bra.

Lyrik

Petter Lindgren