”Hem: första stavelsen i hemlöshet”

Jag har inte läst en rad i det jämna dussin böcker som K. Sivert Lindberg givit ut. Det ångrar jag när jag läser hans nya.

Först sluter sig dikterna i Nästa liksom i sin perfektion" och jag vet inte vad jag ska ha dem till. Ska jag nåla upp dem på väggen? Ha dem i plånboken ifall jag drabbas av ångest? Eller bara låta dem finnas där, i bokhyllan, vilande likt sothönor i vassen?

Men så plötsligt: "En kvinna och en man sitter på krogens uteservering just vid balustraden mot gatan och böjer sig fram över bordet mot varandra. När hon lutar sig bakåt mot stolens ryggstöd har hon avvisat honom."

Jag lutar mig framåt. Där kommer jag in. Och ser en helt annan, öppen, dikt. Den första diktens skratt är inte alls den där genomtänkta snärten, utan faktiskt ett skratt.

Detta är dikt som tvekar kring vad människan är och vad vi vågar påstå om världen - men som är helt säker på att det går att skriva om denna tvekan.

Orden, metaforerna - kommunikation är möjlig och många skulle döma ut detta som naivt och på gränsen till efterblivet - men jag ser istället en stilsäker Thomas Tvivlaren framför mig.

"Hem:

första stavelsen i hemlöshet"

Jag tänker på favoritpoeter som Lennart Sjögren och RS Thomas. De har också denna tvekan, mitt i deras språkliga exakthet. Lindberg tror dock inte på Gud:

"/.../ Människokärlek svårare

än att utöva en religion

Det var alltid lättare att dyrka en gud

än att leva"

Boken är ett försök att återföra poesin till den plats där teologin och filosofin möts, där kampen mellan rationaliteten och metafysiken utspelas - utan att dra ner språket i filosofiträsket.

Det är som om Lindberg låter mig förnimma något helt obegripligt mitt i det uppenbara.

Man kan bli religiös för mindre.

Lyrik

Pelle Andersson