Lika rädd som vi

RAGNAR STRÖMBERG möter en hjälte i tiden

helskärm

Antonio Tabucchis roman Tristano dör - i virtuost valörkänslig översättning av Viveca Melander - ställer vår tid inför samma fråga som Italo Svevo gjorde i Zenos bekännelser för över åttio år sedan: Är det längre möjligt att i en berättelse gestalta en människas liv och medvetande i all dess motsägelsefulla mångfald?

Precis som den kedjerökande Zeno hade sin psykoanalyserande dr S. som interlokutör har en gammal man som kallar sig Tristano, efter en av Leopardis romanfigurer, döende i kallbrand kallat till sig en författare som nedtecknare av sin i morfindimmor insvepta och framvällande livsberättelse.

Men där Zeno bakom och under alla ironiska reservationer faktiskt trodde på möjligheten av en sammanhängande berättelse som genom en utomstående skulle göra hans liv verkligt och åtkomligt, är Tristano från början pessimistisk. "Efter att ha kallat på dig", säger han till författaren, "ångrade jag mig" kanske för att jag inte tror på det skrivna ordet, det skrivna förfalskar allting" men ändå har jag lust att skriva, det vill säga" prata" det är du som skriver och ändå är det jag."

Då, under modernismens genombrottsår, var det berättelsen, inte berättaren, vi skulle lita på, men nu kan vi inte ens göra det för bilden av verkligheten inte bara föregår verkligheten utan ersätter den: allt är bild, hallucinationer som reproduceras till verklighet.

Monologer på en dödsbädd är inte direkt någon berättarteknisk nyhet, men till de effekter sköterskan die Fraus morfininjektioner har kommer också att vi inte vare sig vet om Tristano är hans verkliga namn eller om också det är en metalitterär allusion, eller vem författaren är, om han nu alls existerar.

Nedstigningen i krigsveteranen Tristanos liv blir snart en hisnande vandring genom en labyrint där minnen och fantasmagorier, händelser och reflektioner, dyker upp och försvinner, för att sedan återkomma, förskjutna och förvridna i medvetandets spruckna spegel.

Tristano väljer att börja sin historia med en händelse som bestämde hans fortsatta livsöde när han som ung soldat i den italienska ockupationsarmén på ett grekiskt bytorg såg en tysk officer skjuta en pojke som visslade melodin till en partisansång och sedan också en gammal kvinna som rusade mot honom och skrek förbannelser. Tristano tar upp sin automatkarbin och skjuter tysken. Några ögonblick senare bryter upproret ut, byborna angriper sina förtryckare och Tristanos uniform förvandlar honom åter till en fiende. Han räddas av en kvinna och klädd i hennes fars gamla rock ansluter han sig till partisanerna.

De branta, tvära, tidsklippen som kastar läsaren från kriget till 70-talets terrorism till vår egen ekande ensamma tid där allt är tillåtet och ingenting är sant, är lika svindlande som de är detaljskarpa, vilket gör att de etsar sig fast i minnet. När de återkommer ur en annan synvinkel och med ett annat händelseförlopp, stegras läsarens uppmärksamhet till det yttersta.

Så trots omtagningarna, utvikningarna och trots att det är en enda - och opålitlig - röst vi hör och trots att berättelsen gång på gång stannar upp och förgrenas, gör Tabucchis sömngångarsäkra prosa att denna irrfärd kors och tvärs genom det tjugonde århundradets utopier och mardrömmar är hypnotiskt suggestiv.

Med Tristano har Antonio Tabucchi skapat en tragisk hjälte för vår tid och hans tragedi är att inte vara någon hjälte, utan leva i skräck för sitt öde, att vara dubbelgångare till någon som aldrig funnits.

Det är mästerligt och mycket drabbande.

W&W

Roman

Ragnar Strömberg