Vår rena historia?

JAN ARNALD fascineras av Maja Hagermans genomgång av svenskheten genom tiderna

Vi befinner oss i en historiefrälst tid. Frågan är om historieintresset någonsin har nått sådana höjder som nu. Men intresset motsvaras inte av några uppdaterade översiktsverk som ger en ordentlig överblick över det aktuella forskningsläget. Tvärtom är vi, framför allt när det gäller den svenska historien, fortfarande hänvisade till gamla böcker som berättar gamla och daterade historier. Är det möjligen så att många av de historier som berättas så ymnigt för den historieintresserade samtiden helt enkelt är lögner?

Ungefär där tycks vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagermans vrede slå rot, för att sedan blomma ut ordentligt. De gamla historierna är inte bara gamla - de är också felaktiga, förvrängda, ideologiska, fördomsfulla, ja, rasistiska. Utgångspunkten för de gamla historierna är föreställningen om ett "folk", och det är en föreställning som vilar på en flertusenårig tradition av främlingsskräck och utvaldhetstankar. "Folk" har genom århundradena rättfärdigat folkmord, slavhandel och etnisk rensning, och mycket av detta lever ännu kvar, som regel utan att vi har den minsta aning om det. Det händer, oftare än vi tror, att vi talar rasismens språk.

För fem år sedan, 2001, gav jag ut två romaner, Barbarer som Jan Arnald och Europa Blues som Arne Dahl. Man kan uppfatta de två böckerna som pendanger, två olika men besläktade perspektiv på Sveriges i mitt tycke förvrängda förhållande till Europa och historien. Väldigt mycket i båda böckerna faller tillbaka på historiska tystnader och ideologiseringar, såväl svenska som europeiska.

Det känns märkligt att nu återfinna så mycket av det jag ägnade mig åt då - fast givetvis mycket mer systematiserat och elaborerat - i Maja Hagermans mäktiga uppgörelse med den svenska historiekonstruktionen, Det rena landet. Undertiteln lyder Om konsten att uppfinna sina förfäder, och det är precis vad de nästan femhundra sidorna handlar om.

Det rena landet är kort sagt en historia om svenskheten. Den tar sin exorcistiska uppgift på blodigaste allvar. Med stort tålamod och imponerande detaljvilja uppenbarar Hagerman ett historiskt rotsystem som sträcker sig tillbaka till de gamla grekernas grovkorniga indelning av mänskligheten i greker och barbarer. Alla som inte var greker var barbarer. Så kom romarna och stal hela den grekiska kulturen. Deras motsvarande indelning av mänskligheten blev tydligare geografisk. De misslyckades med att kuva de nordeuropeiska folken och tog konsekvenserna av det i form av en distinkt gräns, limes. De som bodde norr om gränsen kom för enkelhets skull att klumpas samman och definieras som germaner.

Det är början på en lång process av mer eller mindre artificiellt identitetsskapande för romarrikets nordliga kontrahenter. Romarna behövde de naturnära, ljushyllta och storväxta germanerna som motpol till sig själva, till sitt eget urbant depraverade liv i slutfaserna av en nästan tusenårig civilisation. Och de så kallade germanerna själva var politiskt helt beroende av romarriket.

Med detta vill Maja Hagerman säga något mycket bestämt, nämligen att förbindelserna mellan romarna och germanerna var legio redan på ett tidigt stadium. Och varför är det så viktigt att leda i bevis? Jo, för att den germanska myten om ursprunglighet bär på en inre myt om en ännu mer extrem ursprunglighet. I den germanska mytologi som växer fram under århundradena framträder ett "folk" som de allra mest ursprungliga germanerna, som i stort sett följde inlandsisen uppåt i takt med att den drog sig undan och sedan befann sig för långt bort för alla former av invandring. Dessa oblandade urgermaner kom att kallas - svenskar.

Maja Hagerman har således ett mycket bestämt syfte med sin bok. Det handlar om att rena historien från ideologiska lögner. Och hon hittar sannerligen en robust anhopning av lögner, tvärs igenom hela den västerländska historien - och med tydligt fokus på den svenska historien. Bitvis slår hon in öppna dörrar (och frossar i göticismens storsvenska vanvett), bitvis kastar hon i sin exorcistiska iver ut barnet med badvattnet (och i stort sett ogiltigförklarar all äldre historieskrivning och arkeologi). Men på det hela taget är Det rena landet en djupt fascinerande bok om västerlandets lögner - där faktiskt de svenska lögnerna spelar en större roll än vi tror.

Det pris vi får betala för en mer sanningsenlig historieskrivning är att de sammanhållna och raka berättelserna av typen "ett folks historia" faller sönder. I den processen förlorar historien sin magiska lyskraft. Frågan är om vi ska beklaga det eller bejaka det.

Kanske både och...

Historia

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)