Klassiskt - och outhärdligt bra

JAN ARNALD läser nyutgåvan av Thomas Manns Buddenbrooks

helskärm

Det är nästan så att vi blir skärrade numera när en klassiker kommer i nyöversättning. Vad är nu detta? Varför den? Den första instinkten är inte att jubla av lycka - utan att omedelbart ifrågasätta klassikerbegreppet och alla former av kanonbildning. Samt gärna utbrista något spefullt om gamla gubbar, alternativt dessas kroppsvätskor.

Jag tillhör inte de konservativa krafterna i kulturlivet - men inte heller de särskilt trendkänsliga. Det finns ingen allenarådande kanon av tidlösa klassiker, och litteraturen genomgår med nödvändighet, för sin egen överlevnads skull, en mängd metamorfoser som snabbt gör den oigenkännlig för varje statiskt medvetande. Ingen tids litteratur är den andra lik. De kvardröjande gränsposteringarna mellan fin- och populärlitteratur är som regel uppförda på helt fel mark.

Å andra sidan har onekligen vissa verk överlevt och andra dött bort, och det skulle inte förvåna mig om det faktiskt finns en anledning till det. Ingen text överlever med konstgjord andning - man kan inte bara envist trumma in att till exempel Strindberg är en mästare samtidigt som han faktiskt inte blir läst. Det finns bara en grund att bygga på, och det är att ett verk måste vara tillräckligt intressant - på ett eller annat vis - för att locka nya läsare. Kort sagt: det måste vara tillräckligt "bra" för att klara transporten till miljöer dess upphovsman aldrig hade kunnat föreställa sig.

Och så finns det en aspekt till. Tidsmaskinsaspekten. Den är inte alls försumbar. Vi har egentligen bara ett sätt att färdas i tiden, att faktiskt besöka ett annat tidevarv inifrån, och det är litteraturen. Den klassiska litteraturen. För vilken det näst viktigaste kriteriet, efter det rena kvalitetskriteriet, är att den på något vis måste fånga sin tid. Den måste försätta oss i ett tidevarvs psykosociala mentalitet.

Hur är det då med Buddenbrooks, Thomas Manns legendariska debutroman från 1901, som betydligt fler tror sig känna till än faktiskt har läst? Vilket inte minst beror på översättningen, kan man tänka sig. Bergtagen, Doktor Faustus, Döden i Venedig har alla haft en hyfsad svensk språkform, och därmed varit tillgängliga, men den svenska översättningen av Buddenbrooks kom 1904. Visserligen friserades den till 1975 års utgåva, men Walborg Hedbergs översättning förblev ändå täckt i damm.

Har då Ulrika Wallenströms nyöversättning torkat bort dammet? Ja, absolut, det damm som går att torka bort, som "bör" torkas bort (det är en formidabel översättning). Annars kan man väl säga att hela konceptet bygger på damm - på sekelskiftets blick bakåt mot ett döende, alltmer igendammat sekel.

Buddenbrooks är en av de mastigare debuterna i litteraturhistorien, en sådan som hade kunnat bränna allt krut för vilken författare som helst. Dock ej för Thomas Mann. De sjuhundra sidorna blev startpunkten för en av det förra sek-lets mest bestående klassiker.

Romanen handlar helt enkelt om en borgarfamiljs uppgång och fall i Lübeck under åren från i runda slängar 1830-tal till 1880-tal. Undertiteln En familjs förfall är inte helt rättvisande - förfallet inbegriper också höjdpunkter. Vi rör oss genom den tidiga kapitalismens epok i en klassisk trestegsmodell: uppgång - höjdpunkt - förfall. Och förfallet handlar på något vis om ihjältråkning - om kapitalismens tendens att kväva sina egna, om pengarnas och pengafixeringens absoluta dödlighet.

Buddenbrooks är Thomas Manns frigörelseroman. Han kastade av sig sin högborgerliga rock - även om en hel del fibrer fanns kvar ännu på dödsbädden - och blev konstnär. Fast i Buddenbrooks dör alla som försöker sig på att bli konstnärer. Det kanske är därför släkten dör ut? Utan kons-tens andningshål uthärdar man inte en tillvaro i finansvärlden - och patriarkatets -alltmer åtsmitande korsett.

Det här är klassisk romankonst - rakt berättad och med det mesta utsagt. Men det är också en fabulös analys av en omvälvande tid i Europas historia - tiden då "allt" blir handelsvaror. I den tiden har vi levt i ett och ett halvt sekel nu. Och ingenting tyder på att korsettens tryck lättar. Egentligen är det helt outhärdlig läsning.

Jag tror att det är i skärningspunkten mellan den eleganta, luftiga framställningskonsten och det obarmhärtiga trycket där bakom som Buddenbrooks lyckas behålla sin klassikerstatus.

Albert Bonniers förlag

Roman

Jan Arnald