Mördaren och bödeln

LENNART BROMANDER om en lånad historia med eget liv

I sin nya roman Liv för liv ägnar sig Joakim Forsberg åt litterärt enquisteri. Det vill säga, han lånar en känd person ur historien och skapar ren fiktion av honom, samtidigt som han lägger sig mycket nära den dokumentära verkligheten. Det är en bekväm genväg att skapa anständigt bra litteratur, och genrens mästare P O Enquist är som bekant en ren virtuos. Påfallande ofta lyckas också andra författare, och även Liv för liv är en utmärkt roman.

Den person Forsberg valt att hänga upp sin roman på är den sist avrättade brottslingen i Sverige, rånmördaren Ander, som i november 1910 fick huvudet avhugget i rikets nyinköpta giljotin. Romanen inleds med att åklagaren noggrant redogör för fallet, varefter följer en lång monolog av Ander inför avrättningen, och även skarprättare Dalman kommer till tals. Epilogen är en torrt dokumentär redogörelse för själva avrättningen.

Ander, som slog ihjäl en ung växelkassörska med ett besman, var ingen trevlig karl och författaren förskönar honom knappast. Däremot ger han honom andra dimensioner än den historiska personen förmodligen hade. Han blir monomant kverulantisk som en Strindberg, totalmisantropisk som en Cioran och övermänniskoarrogant som en Nietzsche. Han avvisar den nåd man nästan försöker tvinga på honom och ser domen att berövas detta livet som en ren nåd. Han uttrycker sig dessutom med avsevärd litterär pregnans.

En ren kontrast är – som sig bör – hans bödel, som vet att med förnumstiga argument försvara sin samhällsnytta. Han gör det inremonologiskt men också i diskussion med andra, och Forsberg refererar inte bara åsiktsbrytningarna utan gestaltar dem verkligen. Samtidigt växer en levande bild av Stockholm för nittiofem år sedan fram, både den konkreta miljön och den andliga atmosfären.

Roman

Lennart Bromander