Rasande, vackert

Magnus Ringgren läser Kristian Lundbergs nya diktsamling

helskärm

I bok efter bok återvänder Kristian Lundberg till sina urscener. Han är den eviga återkomstens diktare, alltid samma mosaikbitar. En tidig morgon i Malmö, rummet med anteckningarna och de uppslagna böckerna, sonen på väg till skolan, den älskade i sitt alldeles egna förflutna med en bortvänd skuldra på ett hotellrum i Köpenhamn, den döde fadern hängande som en frukt i ett träd. Vad som är lycka och vad som är hotande vansinne går aldrig att reda ut. Alla situationer kan iklä sig alla värden. De poetiska bilderna är också ganska få - tornet, handen, lampan, dolken, några till. Men till var och en av dem kan alla diktens möjliga emotioner fogas, från dem kan allt hakas loss igen.

Men det är inte fråga om någon gammal enkelt relativistisk världsbild. Kristian Lundbergs engagemang och rättskänsla är stark och mycket exakt riktad. Han tittar inte i golvet när världen möter honom. När en svensk turist i Thailand talar om en människas värde - cirka 160 spänn - fräser det av vrede kring raderna. I botten på hans världsbild ligger en kristen solidaritets- och jämlikhetstanke. Men Kristus själv är förstås lika undflyende och förvandlingsbenägen som varje annan bild i detta lyriska universum.

Kristus är iskall, kristallisk

Du andas fram honom

Du skriver fram honom, läser

honom tydlig som en plats i världen

Den nya boken Pitbullterrier liknar alla de tidigare - om den inte gjorde det skulle läsaren känna sig både bortkommen och besviken. Kristian Lundberg talar hela tiden om "dikterna", men det är egentligen en enda dikt han skriver på, den råkar bara av praktiska skäl vara uppdelad i en massa olika böcker. Detta innebär förstås också att vi som skriver om Kristian Lundberg ständigt upprepar oss, men vi är förstås avsevärt mycket tråkigare än den dikt vi försöker uttala oss om. Ty hans poesi är bland det vackraste som skrivs på svenska just nu. Av sitt begränsade material gör han en mäktig glänsande ström av ord. "En värld stor blir dikten".

Det finns en stark samtidskänsla och samtidskritik i den nya boken. De unga språkpoeterna, konkretisternas halvt omedvetna arvtagare, tycker sig vara politiskt omstörtande i själva sitt knådande av språkdelarna. Kristian Lundberg kommer in från andra hållet, från skönskriftens och romantikens, från de idealistiska övertygelserna om man så vill - en sfär där man till och med kan tala om "anständiga" hållningar till världen. Vilken metod som är den mest effektivt "progressiva" må läsarna själva bedöma. Vem hanterar till exempel bäst allas vår maktlöshet? Kristian Lundberg gör så här - ett kristet förhållningssätt:

Det enda anständiga är att förtvivla

Det är ett slags ansikte av ljus

En mänsklig lampa

Lyrik

Kristian Lundberg

PITBULLTERRIER

Magnus Ringgren