Tiden, livet, leken, döden

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om tre lysande bilderböcker - och en blivande klassiker

Tre av vårt lands främsta bilderbokskapare, alla födda kring 1950: Anna Bengtsson, Eva Lindström och Anna-Clara Tidholm, utkommer i år med var sin stort upplagd bilderbok. De kommer alla tre från "bildhållet" och har vid sidan av sina egna författarskap lång erfarenhet av att illustrera andras texter. Alla tre är dessutom uppenbart intresserade av att pröva och utveckla de estetiska villkoren för sin konstart.

Som jag ser det är bilderboken det kanske viktigaste genretillskottet i litteraturen sedan den realistiska romanen. Den är en litteraturform med en oöverskådlig potential, som med all säkerhet kommer att växa och som redan har börjat röra sig bort från det snävt "barnlitterära". Därtill är det en litteraturform där svenska konstnärer och författare har en mäktig tradition att förvalta. Vad skulle därmed vara angelägnare än att försöka tolka tre centrala verk av tre av denna genres allra tyngsta företrädare för den som vill ge en bild av var den svenska litteraturen för barn står i dag år 2004?

De tre böckerna prövar alla de möjligheter som en enkel texts möte med komplicerade bilder ger. De gör det utifrån likartade utgångspunkter, men med mycket olika fokus.

Anna Bengtsson har valt ett extremt enkelt och likväl dramatiskt förlopp för sin Åskan kommer. Hela skeendet består av att ett åskväder tornar upp sig, laddar ur och blåser över en vanlig sommardag vid en kärnfamiljs sommarstuga invid vattnet. Men inom denna naturgivna berättarform utspelar sig en rad i varandra flätade berättelser på bildplanet. Vi har till exempel berättelsen om pappan som överraskas av den tilltagande vinden och det annalkande ovädret då han sitter och fiskar i sin lilla båt. Vi har fåglarna som nås av oron, gömmer sig undan regnet och kommer fram igen. Vi har myrorna invid sin burk på stranden som av allt att döma sköljs bort och går under av de tilltagande vågorna.

Och vi har inte minst katten, en gränsöverskridare, en sorts stalker som obehindrat rör sig mellan natur och kultur och som i bokens fantastiska slutbild, där den speglar sig i en vattenpuss, visar sig vara en ställföreträdande läsare. Spegelbilden är nämligen skev. Av vinkeln att döma är det inte kattens vi ser i vattenpussen, utan vårt eget ansikte klätt i kattmask. Så blir denna magiska vattenpuss själva bilden för läsarens ingång i fiktionen. Det är en av de mest övertygande metabeteckningar av läsakten som jag någonsin stött på.

Som jag läser den är ämnet för Anna Bengtssons bok inget mindre än tiden. Den visar på hur bilderboken, som kanske ingen annan litterär genre, förmår gestalta komplicerade erfarenheter av tid. Läsarens möjlighet att stanna vid ögonblicket och granska dess mångfald av berättelser skänker läsakten en märkvärdig pregnans. Skeendet som Åskan kommer beskriver spänner över tio, kanske femton minuter. Men som läsare kan man ägna det timmar. Bilderboken utvecklar här en narrativitet som liksom rymmer filmen och stillbilden i ett, rörelsen och uppstannandet upphäver inte varandra.

Texten i boken utgår konsekvent ifrån ett förnimmande. Den som för ordet i Åskan kommer registrerar endast vad hon känner och ser. "Varmt i Solen", "Fåglarna har slutat sjunga", "Mörkt som natten", "Lite regn blev kvar" - extremt enkla utsagor som bara syftar till att underlätta en berörandets läsakt. "Varmt i Solen", säger boken. "Ja", tänker läsaren "här är varmt".

Så skapar Anna Bengtsson en läsupplevelse av att vara såväl inne i berättelsen som betraktare av den. Och när vi till slut ser oss själva som berättelsens speglade katt i pölen får denna narrativa ambivalens till slut också sitt eget tecken. På så vis blir kattansiktet också bilden av ett konstnärligt mästerskap. Med Åskan kommer har Anna Bengtsson på nytt visat att hon är en av den svenska litteraturens verkliga nydanare när det gäller att utforska berättandets möjligheter och gränser.

Eva Lindströms Vilma och Mona spanar och smyger är också en bok som utforskar berättandet. Men vad som här står på spel är inte så mycket förloppet, tiden, som berättelsen, intrigen.

Vilma och Mona spanar och smyger är en jagberättelse. Det är Vilma som för ordet. Bilderna i boken illustrerar det Vilmas säger och ger på så vis sken av att ha en annan avsändare. Det finns något problematiskt i denna markerade skillnad. Eftersom bildplanet är så dominerande, tenderar läsaren att inta dess berättarperspektiv, vilket får till följd att man en smula roat och lite ironiskt betraktar, kanske rent av skrattar åt de två flickornas allvarliga bestyr. På så vis tvingar Lindström läsaren att förhålla sig till en lite för konventionellt uttryckt skillnad mellan "barn" och "vuxen". Ett slags "Så gör barn" eller ett "Titta vad underbart barnsligt de beter sig!" Men Vilma och Mona är så mycket mer än bara barn. De är framför allt, förstås, en utsaga om existensen.

De två flickornas är inskrivna i en fundamental berättelse om livet som brist. Det är ständigt något som saknas. Fastän tingen i bilderna ofta är bokstavligen fastbundna så gapar det mesta tomt i denna berättelse. En tom kruka. Ett plötsligt hål i golvet. En tom resväska, skottkärra, askar, tallrikar, skålar, stekpannor, hinkar, hundkojor, bildskärmar, tunnor, kundvagnar, kaffekoppar, håvar, hus och kanoter. Allt tömt eller ännu inte fyllt.

Vilma och Mona spanar och smyger är svart fars i Becketts anda. De två flickorna smyger och spanar på vad det är och innebär att vara människa. Utöver lite senap finner de bara saknad. Och när vi i bokens sista bild möter en tom hängsnara står det klart att den enda beständiga fullbordan vi kan hoppas på är döden själv som tyst står invid våra liv och saknar oss ända tills vi låter honom ta oss i sin intiga famn.

Märkligt nog är Vilma och Mona spanar och smyger ändå en varm, ja kanske rent av en lycklig bok. Eva Lindström vill trots allt trösta sina läsare. Trots att vi alla vet vad som väntar oss. Trots att livet otvivelaktigt är kantat av förluster och att intet såväl föregår som följer på allt, så är det roligt och spännande och ständigt överraskande att leva. Invid snaran på bokens sista bild står Vilma och Mona listigt förväntansfulla, beredda med fjärilshåven. Som hoppades de kunna fånga dödsögonblicket självt. Så som varje ögonblick trots allt kan fångas och avnjutas innan det ohjälpligt förrinner.

Om Eva Lindströms bok är existentialistisk, är Anna-Clara Tidholms Hanna Huset Hunden avgjort psykologisk. Tidholm närmar sig här tillstånd som gränsar till mardrömmen och psykosen. Texten är skriven i tredje person, med en betryggande syntax och en dragning till rytmisk stabilitet. Bilderna är också lättlästa och enkla. Ofta rymmer de endast några få bärande bildelement och en tydlig läsriktning från vänster till höger, inte sällan markerad av en dörr på högersidan att lämna uppslaget genom. Men det som berättas är allt annat än tryggt och inordnat.

Huvudpersonen i denna bok är den besynnerligt neutrala flickan Hanna. Men boken handlar inte om henne. Precis som i drömmen är det inte drömgestalternas utan drömmarens värld som spelas upp. Det faktum att storleksrelationerna eller rummens proportioner oavlåtligt förändras bekommer inte Hanna. Hon märker det inte ens. Men läsaren förnimmer en intensiv oro inför denna upplösta kausalitet. Varför är Hunden plötsligt jättelik eller flera? Varför är Hanna minimal i förhållande till dörren och samtidigt normal i förhållande till huset? Varför har fåglarna blivit stora som kalvar? Varför löper bron över hela himlavalvet? Intet av detta bekommer Hanna. Hon tjänar, som så ofta gestalterna i drömmen, bara som projektionsobjekt för läsarens eget inre.

I Hanna Huset Hunden närmar sig Anna-Clara Tidholm en surrealistisk estetik. Själsliga erfarenheter tar verklig gestalt och gränsen mellan symboliskt och konkret upphävs. I böcker som Kaspers alla dagar (1994) och Lanas Land (1996) har hon tillsammans med Tomas Tidholm tidigare närmat sig denna estetik. Men i de berättelserna har huvudpersonerna varit särpräglade gestalter med egna psyken. Hanna tycks mig bara tjäna som tecken för oss själva i denna kusliga, ibland rent vettskrämmande bok.

Trots att Hanna Huset Hunden har ett slut som är om inte lyckligt så åtminstone en aning lugnande, är det en bok som frångått det krav på nytta som nästan all barnlitteratur fogar sig efter. Det är en skräckhistoria utan katharsis som gestaltar erfarenheter lika giltiga för vuxna som för barn. En bok som talar till fascinationen inför psyket, snarare än till förståelsen och förklaringen av det.

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna en annan bok som närmar sig det oförsonligt skrämmande på ett överraskande och djärvt vis. Det är inte en bilderbok utan en illustrerad berättelse fullt möjlig för barn att läsa själva, men som det också går utmärkt att läsa högt.

Det överraskande med Anna & Thomas Lyreviks Nora från ingenstans (illustrationer Karin Södergren) är att den berättar den för alla giltiga sagan om döendet och döden i jagform. "Jag visste att jag skulle dö snart", så inleds denna märkvärdigt gripande men osentimentala berättelse och författarna släpper sedan inte perspektivet förrän jaget har dött.

Det djärva med Nora från ingenstans är att den så självklart sträcker sig mot erfarenhetens slut och därmed även mot litteraturens yttersta. Den egna döden är ju det vi inte kan veta något om och likväl alltid tänker på. Ett ämne där fantasin saknar stöd i vetandet. Deras berättelse handlar alltså om en döende pojke men lika mycket om litteraturens, ja tankens yttersta gräns. Författarna måste därför röra sig mellan ett realistiskt och symboliskt språk, mellan verklighet och fantasi, fakta och troper. Lösningen blir gestalten Nora, som bara jaget kan se. Hon är en sorts legering mellan klassisk låtsaskompis och Dantes Vergilius och den korta berättelsen gestaltar sig sedan väsentligen som en dialog mellan henne och jaget.

I all sin självklara komplexitet har Anna & Thomas Lyreviks bok alla utsikter att bli en klassiker. Lika användbar som någonsin Bröderna Lejonhjärta, och minst lika vacker, hjälper oss Nora från ingenstans att närma oss den erfarenhet som alla vill men ingen kan låta bli att fantisera om genom hela livet. Men boken lär oss också något om litteraturen som sådan, om hur bildens levande framsida kan hysa en intig baksida, om hur overkligt och verkligt kan skifta plats i berättelsens fläta och om hur pronominet "jag" kan bli en farkost i vilken läsaren kan slå följe med författaren ända in i det obeskrivliga. Ja, Nora från ingenstans är en bok som kanske faktiskt hjälper oss en smula med det som ingen slipper, att dö. Större uppgift kan litteraturen knappast ta sig.

Magnus William-Olsson