Med örat mot snittytan

HANNA HALLGREN läser Ann Jäderlund - som skiljer på hjärta och själ

helskärm

Ännu minns jag det första tonårsmötet med Ann Jäderlunds poesi. Det var ilska, det var frihet. Det var en hemlig förståelse inför att allt kan skrivas, också om det inte låter sig sägas. I flera dagar en ysterhet, kroppens förnimmelse av yttrandefrihet. Handspråk, fotspråk. Förnimmelsernas språk. Adrenalinets sånger. Jag minns att jag sprang, och sommarklar luft.

Kroppen är central i Jäderlunds diktsamling I en cylinder i vattnet av vattengråt. Åter central, som i någon mening alltid hos Jäderlund. För det är kroppens intraaktion med världen som modellerar den kroppscylinder varifrån världen kan sägas. Men denna gång finns en återblick, ett resonerande över den kropp (eller de kroppar) som inte gavs syre i världen. Till exempel en flickas fria kropp. Sorgen över dess tillbakabildande. Jäderlund skriver:

"Se ner i

din första

avgrund då

var handen

där nu

är den

här"

Sorg och sorg. Över de kroppar som inte kunde bringas till existens. Och hur skulle en flicka ha kunnat växa fri; virvla oskadd genom elden? När ett av hennes köns uppdrag är att gestalta omänniska i det offentliga rummet: (fitthora) i klassrummet, (groupie) backstage, (hål för sädesavgång) i pappas-storebrors-lillebrors Lektyr (som lyser inifrån garderoben). Nej, som en blomma - svensk flora är en av Jäderlunds topos - beskärs flickan. Ett lite kortare ben och längre arm. Hon beskär sig själv så duktigt (nästan visslar), tar medalj i självkorrektion:

"Säng-

blommor kudd-

doft

vita

70-talspistiller

flickan måste

bort

som en

häg-

ring

cigaretthårding

fittljus"

Det är detta dubbla vemod. Nej - mer rasande än så - detta dubbla vanmod som berör starkt i I en cylinder i vattnet av vattengråt. Det dubbla: samhällets korrektion av flick- och kvinnokroppen, och flickkvinnornas egna och ofta effektiva självskadande. Det är denna samhälleliga (själv)disciplinering av individerna som filosofen Michel Foucault livligt analyserat, framför allt satt i relief till sexualitet och behandling av brottslingar och som kulturvetaren Elisabeth Grosz bekönar och ytterligare problematiserar i Volatile Bodies. Hon talar just om (särskilt kvinnornas) beskärandet av kroppar. Som vore vi små blommor. Plantor på jakt efter ljuset. Jäderlund lägger örat mot den öppna snittytan, där blodet ännu pulserar det andra livets drömmar. Vad blev det inte av mig? Hur många möjliga och omöjliga kroppar är fästade vid hudens insida, som små änglabarn. Svulster.

Jäderlunds språk är detta snittspråk. Det andras andra sida. Gestaltandet av det potentiella. Som poet är hon en trickster, djupt sakligt medveten om tillvarons irrationella element. Kroppens överhängande. Hon vet att skilja på hjärta och själ, och att människan dväljs i violkött. Hon ställer inte frågan om själen är kroppens fängelse. Här finns ingen skillnad. Det är yttrandefrihet det, nerkört i halsen:

"instängd i din egen själ

som en hyacint i en plast-

påse"

Lyrik

Hanna Hallgren (kultur@aftonbladet.se)