Hamberg kan bättre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-18
Den som vill underhållas av böcker är inte lite dummare än den som inte vill det. Betraktar man utgivningen av lättsammare svensk skönlitteratur verkar det dock som att någon tror det. Är det författarna det beror på? Eller förlagen? Någonstans blir det i alla fall fel, och Emma Hambergs Brunstkalendern är ett typiskt exempel.
Som så ofta i genren går storyn ut på att huvudpersonerna genomgår ett slags katharsis-process – reder ut svårigheter, för att landa i en mer harmonisk tillvaro. I Brunstkalendern är det tre systrar som står i centrum: Lena, barnalstrande hemmafru som bor på landet med frånvarande bilmekanikerman och husdjur som bajsar inomhus. Åsa, smart innerstads-it-miljonär med gigantisk lägenhet, men ofrivilligt barnlös. Och så 2000-talets nya kvinnostereotyp: den festande storstadssingeltjejen, här i form av storasyster Marie, som jobbar i en hårdrocksbar, har en rottweiler och silikonbröst. Sedan ställs saker på ända, och systrarna måste konfrontera både varandra och sina egna liv och reda ut en massa trassel och förvecklingar.
Det blir aldrig särskilt spännande, men det finns partier som berör och engagerar på riktigt, där Hamberg visar att hon kan vara både rolig och känslig. Därför är det så konstigt att hon väljer att lägga sig på en så låg nivå, och att hon låter sina huvudpersoner vara platta som klippdockor och omöjliga att identifiera sig med. För jag är säker på att det skulle kunna vara så mycket bättre, att Emma Hamberg har både språk och påhittighet nog för att skriva utmärkta underhållningsromaner – ja, och andra typer av romaner också. Men då får hon inte underskatta sina läsare så här.
Roman
Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)
