Herdestunder & ironi

Magnus William-Olsson om en urgammal poet – och en översättares triumf

helskärm

Bland antikens poeter är Theokritos den som mest virtuost utvecklar tonfallets poesi. Det handlar om en utpräglat social diktning, i så måtto att dikternas sammanhang i ovanligt hög grad skänker yttrandena deras betydelser. Vem talar den talande till, för och inför? Svaren på de frågorna förvandlar halsbrytande patos till ironi, realism till allegori.

Theokritos (född cirka 300 f Kr) räknas ofta som hellenismens främsta skald och anses vara den som uppfann herdediktningen. Bakgrunden till hans diktning är förstås den hellenistiska världens allt mer förfinade och urbana kultur. Allusionerna på den klassiska och arkaiska litteraturen, som ibland närmar sig pastischer, är ett av hans främsta stilmedel. Han underförstår, parodierar och ironiserar så som bara den kan göra vilken vänder sig till en verkligt upplyst publik.

Sicilianare till börden var Theokritos likväl förtrogen med stora delar av den urbana medelhavsvärlden. Men hans litterära landskap är väsentligen pastoralt, en mer eller mindre fiktiv landsbygd som stadssocieteten kunde idealisera, en trakt med svalkande källor, lummig grönska och litterärt bevandrade herdar som möts i ädel sångartävlan.

Personligen har jag ända till nu räknat Kallimachos som en långt intressantare exponent för hellenismens poesi än Theokritos. Möjligen har jag orättvist läst hans dikter i ljuset av den problematiska tradition de grundar, herdediktningen från Vergilius och Shakespeare, över Creutz, Poussin, Shelley och ända till Erik Beckman. En estetik som tematiserar dikotomin natur/kultur, inte sällan i våldsamt idealiserande tankefigurer. Men nu inser jag att min förvillelse åtminstone delvis berott av de översättningar jag vänt mig till.

Det känns nästan lite tjatigt att säga det, men Ingvar Björkeson har gjort det igen. Trots - eller är det tack vare? - att han lexikaliskt ligger mycket närmare originalet än de tolkningar jag jämfört med, så lyckas han metriskt korrekt översätta ambivalensen i denna mångröstade poesi.

Idyllerna (Björkeson kallar dem ”sånger” och Sture Linnér föreslår i sitt vackra förord termen ”mimer” eftersom ursprunget eidyllion, ”liten bild”, inte alls motsvarar det vi i dag kallar ”idyll”) rör sig, på ett sätt som ofta får mig att tänka på Bellman, från det rått frivola till det innerliga, från det talspråkligt realistiska till högstämda, hymniska tonfall. Men själva stommen i Theokritos konst är oftast ytterst precisa bilder. Ta till exempel den tolfte ”sången” där den talande yttrar sig med anledning av att hans unga älskare äntligen anlänt. Lyckan han erfar beskrivs i följande räcka liknelser:

Så som sötäpplen övergår slån och vårtiden vintern/ och som en tacka har tätare ull än det nyfödda lammet,/ jungfrun mera av skönhet och grace än den tre gånger gifta/ eller en hjortkalv i snabbhet överträffar en kviga,/ näktergalen allt annat bevingat i konsten att sjunga/ - så mycket ljuvare känns det för mig sen du kom

Bilderna spänner upp ett oskuldsfullt rum för det väntade kärleksmötet, men diktens verkliga adressat är naturligtvis inte den oskuldsfulle gossen, utan den i kärlek - och litteratur! - förfarna publiken och bildräckan är redan från början avslöjad som tecken för passionens villa. I slutet av dikten blottas talaren rått som den gamla kåtbock publiken redan från början förstod att han var.

Som så ofta också hos Bellman är tonfallet avgörande för diktens tolkning. I den underbara femtonde ”sången” återges ett möte mellan två burgna kvinnor, Gorgo och Praxinoa, som skall bevittna Adonisfesten i Alexandria. De träffas hos den senare och deras samtal vänder sig till publiken på en gång realistiskt och parodiskt, beroende på hur replikerna läses. Likadant i den femte ”sången”. Men här är det en ”getherde” och en ”fåraherde” som möts. De har, visar det sig, tidigare haft en sexuell relation, men nu återstår bara bitter ovänskap.

LAKON

Tarvlig är du och missunnsam! Har jag kanske nånsin/ lärt eller hört något gott av dig? Det minns jag då inte.

KOMATAS

Å jo, den gången jag tog dig där bak! Då skrek du och gnydde/ ömkligt, precis som en bräkande get när bocken kör in den.

LAKON

Djupare än du kan knulla en röv må du inte bli nedgrävd/ den dag du dör! Kom nu hit! Sen tävlar du nog inte mera.

Deras ovänskap avgörs förstås i en sångartävling som utvecklar sig till en kamp såväl i skryt som i förfinad poesi. De två jämför sina älskade, getherden Komatas sin flicka Klearista och fåraherden Lakon sin gosse Kratidas. Men strax lämnar jämförelsen älskarinnan och älskaren och börjar istället gälla beskrivningarna av dem.

KOMATAS

Aldrig kan nånsin dock anemon eller vildros förliknas/ med den förädlade ros som växer i stenmurens lister.

LAKON

Och inte bergäpplen heller med ollon, som steneken givit/ tunna skal, det är sant, men äpplena smakar som honung.

Denna figur, där beskrivning övergår i allegori, är typisk för Theokritos. Gränsen mellan det reella och fantastiska är i hans diktning ofta så tunn att bara en vrickning på röstläget avtäcker en okänd betydelse inuti den kända. Läsarens konstskicklighet är därför viktigare i hans diktning än i många andras och därmed förstås även översättarens.

Ingvar Björkeson har firat många triumfer med sina talrika klassikertolkningar. Denna gång tror jag att succén i ovanligt hög grad beror av hans ”bokstavsnoggrannhet”, för att tala hölderlinska. Björkesons Theokritos når oss inte otolkad, men dikterna förblir liksom ännu oavgjorda. Det ambivalenta, det sociala, oscillerandet mellan betydelser, nivåer och tonfall lämnas intakt genom hans passion för det ordagranna. Alla detaljerna i Theokritos ”små bilder” är med, också om de ibland byter inbördes ordning.

Detta förhållande säger också något väsentligt om arten av Theokritos konst. Hans dikter tecknar liksom den scen inom vilken de verkar. De enskilda orden är en noga uttänkt rekvisita för de tillfälliga möten mellan blickar, tonfall och tolkningar som läsningen iscensätter.

Små spöklika teatertablåer är de som ännu ekar av skratten och flämtningarna från sin nu över 2 250 år gamla publik.

Lyrik

Theokritos

SÅNGER

Magnus William-Olsson