JAGETS LIV I MYLLAN

helskärm

Omslaget på Alexandra Kronqvists debutbok Dessa trakter visar rödbrokiga kor på gräsgrönt sommarbete, www.landsbygden.se skulle kunna vara traktens namn. För det är en berättelse om Sveriges agrara historia, från inlandsisen och framåt. Och ihopsydd med berättarjagets (en utsocknes som iakttar och talar) lantliga vardag i nutiden.

Framför allt tänker jag på Kronqvists bok som en berättelse som både talar och tiger. Samtidigt. Till det som sägs ut hör intentionen att skriva samman olika slags historier, olika tider. Texten sveper mellan järnåldern, det tidiga 1900-talet och samtiden. Platsen är den lilla by där berättarjaget bor med barn och make. Och berättelsen varvar förändringar i landskapet genom årtusenden, med trettio generationer av bönder, med EU-pengar, besök av den lakoniska grannbonden och jagets flanösa exkursioner i närmiljön. Jagets liv i myllan. Att hon vill skapa sin historia och gräva ner rötter som förgrenar sig bakåt, framåt. Denna talande del av berättelsen sammanfattas bäst genom bokens holistiska och pragmatiska hållning till varat: att allting i världen och historien hänger samman. Liksom att gräset växer för att vi behöver det.

Men det finns också ett problematiskt tigande i boken. Ett smärtoundvikande, så påtagligt att det sägs ut: "Jag tänker inte fördjupa mig i smärtan." Och det tror jag är dumt. Dessa trakter är nämligen inte en bok där en framskalad berättelse vibrerar över en annan. Över bråddjupet.

Det som står på sidorna står. Och det som inte står är saknad - men den faller på läsaren som håller den tunna boken mellan sina händer och undrar: Varför (OK - det finns livspragmatiska skäl till detta) undvika smärtan? Var bränner solen? Var bränner isen? Om det ska tigas om det som inte kan sägas, måste det som sägs ändå frambäras i blottade händer.

Ett annat problem med Dessa trakter är att dess berättelse kanar mellan olika genrer, men utan att utmana dessa. Här finns punktromansansatsen. En prosalyrisk upptakt. Och ett mer episkt anslag, vilket framstår som det mest spännande: för plötsligt skrivs Greta Garbo in i bokens universum, och då lyfter blicken från rullstensåsar och repetitiva utflykter kring byn, till att omfatta skrönlika uppväckande av döda, och otroliga flygplansresor på tvärs genom tider och länder. Fiktionen börjar leva. Kontrollen som stampar i boken bryts. En kontroll som upprättats genom valet av platsen (byn) som berättelsens närmast absoluta ram. Byn med omnejd som skriftkanten mot där-världen-slutar.

Dessa trakter rymmer, tror jag, ett litterärt projekt större än den text som sammanställts i bokform. Något vildare, sprucknare. Ett ogrässammanhang som troligen tuktats för hårt och givits för lite tid. Men som också finns. Och här är det som anas skört och starkt.

Prosa

Hanna Hallgren