Utvalda kolumner i årets Guillou-bok

Redan 1971 skrev Jan Guillou sin första roman "Om kriget kommer". Då var han journalisten som gått från Fib/Aktuellt i mitten av 60-talet till Folket i Bild/kulturfront där han gjorde det berömda avslöjandet av IB.

För det dömdes han till fängelse.

För unga läsare är han mest känd som romanförfattare. Han har skrivit över 20 böcker som nått många miljoner läsare. Samtidigt har han fortsatt verka som journalist.

Böckerna om tempelriddaren Arn har avsatt spår i Västergötland. Böckerna innehåller mycket material som har förankring i verkligheten. Därför har muséet i Skara kunnat ordna flera programpunkter med anknytning till Arn.

Jan Guillou är också kolumnist i Aftonbladet och hans nya bok består av utvalda kolumner.

Läs två av dem här.

"Om direktörspolitik och räknenissars bravader

VEM VILL ANSTÄLLA 500 SVENSKA DIREKTÖRER?

Aftonbladet 8 maj 1995

Ehuru ett av de två moderata nyförvärven i Aftonbladets kolumnistlag hävdat att man är fascist om man hackar på de snikna direktörerna är jag ånyo beredd att ta risken.

Det finns ett skojigt exempel från Brasilien. Under en valrörelse häromåret menade den brasilianska högern att staten måste dra in mer pengar från de fattiga och minska skatterna för de rika »annars skulle 500 brasilianska företagare lämna landet«.

Motparten fann omedelbart det förintande motargumentet: »500 brasilianska företagare? Herregud, vem skulle anställa 500 brasilianska företagare?«

Så i Brasilien, där en direktör tjänar 57 gånger så mycket som en industriarbetare, kunde hotet om direktörsflykt viftas undan med en enda träffsäker skämtsamhet. Men i Sverige, där dirrarna bara tjänar nio gånger så mycket som industriarbetaren, har

detta hot om massemigration bland direktörerna hållit sig märkligt levande. Om inte ditt och datt genomförs, om inte kapital- och inkomstbeskattningen ytterligare inriktas på att gynna de mest gynnade, så finns ju en påstådd risk att våra direktörer skulle fly ut till en världsmarknad som påstås skrika efter svenska direktörer, liksom NHL kan rekrytera de bästa svenska ishockeyspelarna.

Det är egendomligt att denna myt, för en myt är det naturligtvis, har kunnat leva så länge och fridfullt i den svenska debatten.

Man behöver inte ha träffat särskilt många svenska räknenissar för att inse det komiska i tanken att det skulle finnas ett internationellt behov av dem. Till en början kan vi ju räkna bort hela den latinska världen. Svenska räknenissar faller bort redan av språkliga skäl. Jag har träffat rätt många räknenissar i mitt jobb, men bara en som talat god franska.

Att Japan och andra asiatiska industriländer skulle anställa svenska direktörer är en skrattretande orimlig tanke. Även om svenskarna talar engelska, för det gör de, så faller de på sin kulturella bakgrund.

Återstår alltså Tyskland och den engelskspråkiga världen av denna påstådda direktörsmarknad. Föreställ er nu ett traditionstyngt tyskt storföretag som söker ny direktör. Tanken att någon i styrelserummet i Frankfurt am Main eller Düsseldorf eller Berlin skulle utropa något i stil med »en svensk, honom ska vi ha!« känns ganska lustig, inte sant?

Lika absurd blir förstås tanken att det brittiska General Electrics eller det amerikanska Dupont skulle drömma om att få över en Ulf Dahlsten för att förbättra sin andel av världsmarknaden.

Som sagt, 500 svenska räknenissar? Herregud, vem skulle anställa 500 svenska räknenissar?

Problemet är att ingen enda Mona Sahlin eller Göran Persson sagt denna självklarhet.

Däremot har ekonomiredaktionen på Dagens Nyheter tagit sig orådet före att kolla saken. Det skulle de kanske inte ha gjort, de borde nog ha följt den klassiska regeln för skandaljournalistik: »Kolla aldrig en bra story, då spricker den!«

Det visade sig nämligen att det inte finns något behov av svenska direktörer på världsmarknaden. Unga tjänstemän i sina piggaste år kan få jobb utomlands i underordnade befattningar, men svenska dirrar icke. Så klart.

Men av detta kan vi nog lära något viktigt. Nämligen att den socialdemokratiska handfallenheten, för att inte säga uppgivenheten, inför diverse moderata kampanjer har gått mycket långt. Moderaterna och deras ekonomijournalister strävar efter att göra politiken opolitisk genom att föra in alla politiska resonemang i matematiska och nationalekonomiska formler. Det blir då inte högerpolitik, vanlig egoism eller girighet att hävda att de som tjänar mest måste tjäna mer och att de fattigaste måste bli fattigare eftersom de levt över våra tillgångar. Det blir vetenskap att hävda detta. Om folket med överväldigande majoritet röstar bort högern så beror det bara på okunnighet och socialdemokraterna måste av vetenskapliga skäl fortsätta på Carl Bildts politik därför att Carl Bildts politik bygger på ekonomiska naturlagar som är lika exakta som fysikens.

I ett sådant politiskt klimat, där politiken blivit någon sorts kvasivetenskap, ifrågasätts till slut inte ens de mest befängda ekonomiska argument. Som exempelvis det här skojet om behovet av svenska dirrar ute i världen.

Det är ett strategiskt misstag av socialdemokraterna att de låtit sig luras in i den fälla där politik förvandlas till matematik. Ty av någon anledning så visar matematiken alltid att de rika bör få lägre skatt, rent »vetenskapligt«.

Politik är att räkna?

KLASSKAMPEN LEVER I SPRÅKET

Aftonbladet 9 oktober 1995

Vårt svenska språk är inte bara ett medel att tala med varandra utan också ett politiskt slagfält. När moderaterna försöker få oss att säga »offentliga sektorn« försöker socialdemokraterna få oss att säga »gemensamma sektorn«. Förr var ordet populist en beskrivning av sådana som Glistrup i Danmark eller Bert & Ian i Sverige. Nu använder moderaterna ordet om socialdemokrater och socialdemokraterna riktar det mot vänsterpartiet, därav tillfällig förvirring.

Den som får in sin innebörd av ordet i Rapport och Aktuellt har vunnit. Landets räknenissar har på sistone gått in för att demontera innebörden av ordet rättvisa och de låtsas då att det enbart handlar om vetenskap, alls icke något så lågt som politik.

En skojfrisk sådan räknenisse är tydligen styrelseordföranden i Stora, Bo Berggren. Han har släppt ifrån sig följande språkliga (politiska) visdom:

»Jag har sagt till mina barn att sluta använda ordet rättvist. Den som använder det ordet är bara ute efter något som inte kan fås med logiska argument.«

Jag ser omedelbart pappa Bo framför mig när han försöker dela upp ett paket vaniljglass mellan sina barn. En stor portion till sonen och en liten till dottern, eller tvärtom. Och den missgynnade får veta att vederbörande saknar logiska argument i sina populistiska lamentationer.

Men pappa Bo kanske aldrig har delat glass mellan sina barn, aldrig diskuterat veckopengar, skolresor och klädval som andra föräldrar?

I så fall är han förstås en skitstövel. Men det är inte särskilt sannolikt. Han bara pladdrade ur sig något illa tänkt, som man kan göra på sin egen jargong i sin egen krets där alla håller med. Lyssnande smärre räknenissar skulle då se beundrande på honom, nicka eftertänksamt åt detta vetenskapliga argument för att man inte kan vara sosse. För det var ju bara det han sa. Med större språklig tydlighet skulle han ha kunnat formulera sig distinkt, exempelvis att han tycker illa om sossar. Det var ju faktiskt bara det han sa.

Men kampen mot själva ordet rättvisa pågår just nu för fullt i kretsen av våra räknenissar och tesen är att de egna privilegierna inte skall diskuteras i termer av rättvisa utan blott som vetenskap. Då blir det svårare att säga emot.

Tag följande exempel, som Aftonbladet ägnade stort utrymme förra veckan.

Riktigt stora räknenissar bor i palatsliknande villor till en hyra som motsvarar en trerummare i betongförort. Skälet är rent vetenskapligt, för detta har självfallet inte med rättvisa att göra, att den som tjänar som 100 av sina anställda och får 25 miljoner i belöning om han av oduglighet måste sparkas dessutom skall ha extra billig hyra. Det vetenskapliga argumentet kallas representation. I sak betyder det att när räknenissarna bjuder sina vänner på kalas så är det avdragsgillt.

Konstnärer och författare har i decennier stångat sina pannor blodiga mot skattemyndigheterna när det gäller rätten att dra av för eget arbetsrum eller ateljé i hemmet, en klassiker i skattesammanhang. Tänk bara tanken att de i stället skulle, rent vetenskapligt så att säga, dra av halva hyran för att de hade så många rödvinsvänner hemma på kalas. Argumentets vetenskapliga tyngd skulle betraktas som ringa, snarast fjäderlätt. Såvida man inte skulle uppfatta det som skämt.

Korkade politiska argument går ofta att bemöta eller rent av skoja bort, som den här något lågpannade varianten på barnuppfostran som direktör Bo Berggren visade upp.

Men i språkets klasskamp finns också sådant som inte går att bemöta, som vinner genom upprepningens makt, exempelvis att hamra in ordet räknenisse i språket som ersättning för direktör. Det lär dock inte godkännas av Rapport.

Dock har moderatungdomen lyckats hamra in ett ord som nu blivit mycket svårt att värja sig mot. De har börjat nia äldre, ibland obetydligt äldre. Jag tror det började i Östermalms saluhall, bland extraknäckande moderat skolungdom.

Avsikten är att tala ned till den man säger ni till. Som när skolbarnen från internatskolan Lundsberg åker hem och säger ni till konduktören. Då visar de att han är en liten sosseskit och de själva utrustade med rika föräldrar. Via Stockholms restauranger har farsoten sen spritt sig över landet.

Bo Berggrens barn har alltså lyckats på en punkt där han kommer att misslyckas. De har skapat ett språkligt mode, vilket är fullkomligt irrationellt, här saknas Bo Berggrens »logiska argument«. Känslor av överlägsenhet, drömmar om svunna tider, eller vad som nu döljs under niandet, är mycket starkare än räknenissarnas logiska argument. Moderatungdomens språkreform är på sitt sätt genial, raka motsatsen till Bo Berggrens babianhannelogik. Klasskampen lever.

Åtminstone i språket."

Tidigare artiklar