Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Våta drömmar för bakfull höger

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-23

ANN CHARLOTT ALTSTADT om en gammal bästsäljare i repris

Scarlett O´Hara (Vivien Leigh) - en trovärdigare psykopat än Ayn Rands. Men båda är de borta med vinden.

1991 är högerns 1968. I dag är det svårt att komma ihåg det euforiska segerrus som rådde i början av 90-talet. En ung generation full av politiskt självförtroende fick tillträde till maktens boningar. Kaxigt förklarade de ideologierna döda men namndroppade Ayn Rand bredvid ideologer som Hayek och Nozick. Jag undrade vad som lockade med hennes framtidsskildring. Jag undrar inte längre. När världen skälvde, som kallats den mest inflytelserika boken sen Bibeln, är en 1 200 sidor lång hyllning till kapitalismen. Men där Rand formulerar ett försvar för sin moralfilosofi objektivismen - förnuft parat med egenintresse - läser jag istället en pamflett som frossar i känslor och sensualism. Ayn Rand är högerns Marianne Fredriksson.

Rands hjältinna Dagny Taggart och hennes kapitalistkollegor är nietzscheanska övermänniskor i en värld av accelererande förfall. I romanens bakgrund finns en stat vars diktat undan för undan begränsar Dagny Taggarts och hennes likars rätt att konkurrera och tjäna pengar. Vi ser högerns urargument mot sociala reformer omvandlad till litteratur - om individer eller stater agerar samhällsnyttigt så blir det med automatik precis tvärtom. Det har inte bara gett människor plufsiga ansikten och slö blick. Kapitalisthjältarna tvingas rygga tillbaka av fasa inför fårskallarnas oartikulerade inkompetens och ansvarslöshet.

Rands motbudskap vill vara kallt stål men det presenteras i en kontext av fjant. Marknadsliberalismen får en sadomasochistisk vällustig karaktär när övermänniskorna möts och befrämjar sina egenintressen. Konkurrens blir en parningsdans mellan renrasiga djur och njutningslystet erkänns den smartastes rätt till övertag. Mycket långt från hur en Ica- och Konsumhandlare bligar på varandra tvärs över gatan. Men när Dagny Taggart och hennes likasinnade samtalsduellerar med de ryggradslösa jämlikhetsivrarna blir det rena lyteskomiken. Istället för att angripa sina motståndares bästa argument blåser Rand upp politiska klichéer för sina hjältar att sticka hål på.

Men hon är ytligare än så. Rand visar oss att altruism är vidrigt men i hennes roman kan vilka onda eller goda handlingar som helst definieras som egennyttiga beroende på hur huvudpersonerna känner. Dagny Taggart blir därför ingen högtstående moralisk gestalt utan vacklar i psykopatins gränstrakter. Litteraturhistorien känner ju en annan kvinnlig psykopat - Scarlett O´Hara i Borta med vinden - men det porträttet blir så mycket trovärdigare då Margaret Mitchell, till skillnad från Ayn Rand, inte sympatiserar med sin huvudperson. Parallellen till sydstatsdramat är inte långsökt. Hjältinnorna står mitt i ett ekonomiskt systems sönderfall och ett nytt samhälle växer fram där båda vägrar böja sig under den falska jämlikhetens ok. De kalkylerar rationellt, hyllar sig själva och äcklas av sin omvärld. Klassikerna är också fruktansvärt romantiska. En romantik som uppstår i polariteten mellan makt och underkastelse. Dagny Taggart är männens jämlike men författaren placerar henne i våldtäktsliknande situationer vi känner igen från en hel genre av kärlekslitteratur, från Barbara Cartland till mer sofistikerat tantsnusk.

Det kan förstås tolkas i ljuset av en könsmaktsanalys. Men enligt romanens egen logik finns det ingen annan utväg. Rands övermänniskor är intelligensaristokrater och de kan inte umgås utan att högtravande hylla varandra och sin ideologi. Denna beundran skapar en stark erotisk spänning även bland männen. Men med så mycket övermänniskoideal, tävlan och egenintresse blir det svårt att få till ett vanligt samlag. Rand har målat in sig i ett filosofiskt och litterärt hörn där all sorts vardaglighet och intimitet blir omöjlig.

Scarlett O´Hara bygger ensam och stark upp sin värld på nytt. Dagny Taggart ingår i ett hemligt kollektiv som, när socialstaten gått under, träder fram för att förverkliga sitt kapitalistiska Utopia. Det är ingen slump att Timbro nu ger ut boken på nytt. Ayn Rand skriver om eliternas revolt och revansch. Och i dag har segerstämningen från 1991 övergått i trött baksmälla. Moderaterna har retirerat mot mitten och högern har ett skriande behov av visioner igen. Men jag antar att Rand endast kan bidra till nostalgiska tårar hos sina gamla läsare och jag hoppas att 1991 är så långt borta att en ny generation ställer sig lika frågande som inför en pamflett från rebellrörelsen 1968.

Roman

Ann Charlott Altstadt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.