Makt, sex, tortyr, död

...markis de Sade vägrar hyckla, skriver MARIA BERGOM LARSSON

helskärm

Tror någon att sexualitet och kärlek har något med varandra att göra så bör hon läsa markis de Sade. Hos honom är begärets föremål reducerat till kött. Ja, det går så långt att den maximala njutningen endast uppstår vid anblicken av olyckliga, gråtande människor som tyngs av elände.

År 1785 sitter markis de Sade fängslad i Bastiljen i Paris. Under de sysslolösa kvällarna skriver han sitt beryktade verk De 120 dagarna i Sodom som nu översatts till svenska. Manuskriptet består av en 12,10 meter lång rulle med en mikroskopisk piktur på båda sidorna. När de Sade flyttades från Bastiljen till sinnessjukhuset Charenton försvann manuskriptrullen ur författarens ägo. Ryktet gick att den bränts på bål under franska revolutionen. Den togs emellertid om hand för att långt senare dyka upp hos en tysk bibliofil i början av 1900-talet. I år har den för första gången ställts ut av en privat samlare i Genève. Manuskriptets historia förklarar varför De 120 dagarna i Sodom är något av en torso, ett gigantiskt ofullbordat verk, där endast den första delen har en avslutad och genomarbetad karaktär medan de resterande trehundra sidorna snarast är utkast, en katalog över fantasiens gränslösa förmåga att framställa sexuella vidrigheter.

Vem är han som fått ge sitt namn åt en sexuell perversion? Markis de Sade föddes 1740 i den franska aristokratin och avrättades (enligt somliga källor) 1814. De orgiastiska sexuella handlingar som fyller hans romaner tycks han också ha testat i verkligheten, om man ska tro uppslagsverken.

Han var inspärrad i fängelse eller sinnessjukhus under sammanlagt 27 år av sitt liv, anklagad för sexuella utsvävningar, sodomi och extrema grymheter, flera gånger dömd till döden men lyckades fly till Italien, sedan angiven av sin svärmor och inspärrad i Bastiljen 1784. Ändå hann han skriva en rad romaner, de mest kända är Justine ou les malheurs de la vertu (1791) med fortsättningen Juliette (1798) samt Philosophie dans le boudoir (1793).

Handlingen i De 120 dagarna i Sodom är förlagd till ett ensligt slott i Schweiz. Här har fyra "libertiner" eller "invigda" ur den absoluta franska överklassen stängt in sig - eller snarare murat in sig! - tillsammans med en noga utvald församling av sexton sexuella slavar, bortrövade barn mellan tolv och femton år av båda könen. Härtill kommer tjänstefolk som ska sköta den överdådiga hushållningen och "knullare" som ska inviga oskulderna i sexualitetens konster och inte minst viktiga några utvalda kvinnliga "berättare", tidigare horor, som ska hålla upphetsningen vid liv med berättelser ur sina liv.

Hur dagarna här ska fördrivas är noga reglerat i en detaljerad förordning, en lagbok, vars överträdelse leder till stränga straff för de utvalda slavarna.

Här får vi, nej inte jag, för läsaren förutsätts vara man, följa hur upptrappningen av begären steg för steg leder till allt grymmare orgier ända till den slutgiltiga katalogen över vilka som massakrerats och hur.

Är det här en bok som alls går att läsa? Kan den till exempel brukas som pornografi? Ja, kanske i början, men när metoderna blir allt mer sofistikerade och våldsamma lämnar de Sade de flesta vanliga människor långt bakom sig.

Men jag undrar, kanske ville de Sade berätta en helt annan historia? Varför skulle han annars låta de fyra libertinerna vara hertigen av Blangis, biskopen av ***, hans bror, domaren de Curval och bankiren Durcet. Det ser ut som om det är aristokratin, kyrkan, staten och kapitalet som är utvalda att bygga ett miniatyrsamhälle, en brottets republik, vars enda lag är tillfredsställda njutningar. För några, det fåtal som har makt. Alltså en totalitär utopi där den absoluta friheten förverkligas några år före franska revolutionen. Med förfärande resultat. En frihet för herrarna vars förutsättning är en kast av slavar helt underkastade deras sexuella skändligheter.

När Pasolini, kommunist och homosexuell, gjorde en film på De 120 dagarna i Sodom tolkade han den som en fascistisk utopi där överklassen äntligen får mätta sitt omättliga begär på frosseri, sexuella perversioner och våld.

Men för Albert Camus, den franska existentialisten, som i Människans revolt gör en intressant analys av de Sades filosofi, blir han en revoltör, en den absoluta förnekelsens onda hjälte. de Sade kände bara en lag: "den begärets outtröttliga lag som regerar i en värld utan annan regel än mordets, under brottets himmel, i hans egen brottsliga natur."

Begärets obegränsade frihet betyder förnekande av nästan och undertryckande av medlidandet. Känslolivet, denna "andens svaghet", måste dödas. Reglementet och inspärrningen skulle svara för detta. "I Sades taggtrådsrepublik finns bara mekanismer och mekaniker," skriver Camus. Reglementet är mekanismens bruksanvisning. Regeln för de Sades diaboliska kloster är karaktäristiskt nog kopierad från de religiösa klostren. Här ägnar sig libertinerna åt offentliga bekännelser, men värdegrunden är den motsatta: "Om hans uppförande varit rent, skall han klandras."

I De 120 dagarna i Sodom har ett samhälle av makt och hat satts på siffror. Boken mynnar ut i följande kalla bokföring: "Massakrerade före den 1 mars: 10. Efter den 1 mars: 20. Går bort: 16. Summa: 46." Camus kommenterar torrt: "En föregångare, ja, utan tvivel - men ännu i blygsam skala."

Men när alla sexslavarna är döda återstår bara för de fyra libertinerna att kasta sig över varandra! Eller att fantisera om det terminala brottets njutning som domaren Curval: "För tusan, hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde förstöra solen, ta den från universum, eller använda mig av den för att sätta eld på världen? Det skulle vara verkliga brott och inte sådana små avvikelser som de vi ägnar oss åt och som inskränker sig till att vi under ett år förvandlar ett dussin varelser till jordkokor."

De Sade visar oss den sexuella fantasins gränslöshet. För vi ska komma ihåg att alla dessa orgier är fiktion. Som skribent vägrade han sig ingenting, skriver Camus. Skapandet ger honom en bitter kompensation för det liv samhället förvägrade honom. "På denna punkt är Sade den perfekte litteratören. Han byggde en fiktion för att låtsas existera."

I en mening tycker jag fortfarande att de Sade i sin hyllning av brottet som den absoluta frihetens slutpunkt är en moralisk revoltör. Medan han slår vakt om rätten att döda i "lidelsens paroxysm" vänder han sig med avsky mot dödsstraffet, "att låta en människa dödas av en annan som en följd av lugn och allvarlig överläggning och under förevändning av ett hedersamt ämbete, det är inte begripligt".

När hans utvalda hjältar dödar i det sexuella ruset gör de det inte utifrån en moralisk dygd som man gjorde under inkvisitionens autodaféer eller i dag i USA:s tortyr av fångar i Abu Ghraibfängelset där det sexuella begäret döljs bakom dygdens och moralens täckmantel.

de Sade är en revoltör därför att han vägrar att hyckla om människans natur.

Roman

Maria Bergom Larsson