Vågar man ge bort den här?

Magnus Ringgren läser ett litet tragikomiskt mästerverk

helskärm

Det är svårt att säga vilken genre Magnus Florins böcker egentligen tillhör. De är romaner, visst, men vilken sorts romaner? De är ett slags drömmar, men de håller sig till ämnet på ett sätt som drömmen aldrig gör. De har drag av saga och legend. Ibland uppför de sig som bångstyriga moraliteter utan fasta tydningar.

Det är kanske inte så konstigt att han blinkar åt Franz Kafka i den nya boken Leendet som kommer ut i dag. Ett par sjukhusvaktmästare visar sig plötsligt bo, inte i sjukhusets egna påvra lägenheter utan i furstens palats. De tvingas äta kungliga måltider och får magsår av det. De tvingas gå på galaföreställningar på operan trots att de är tondöva. Och de beskattas grundligt för dessa ypperliga förmåner. Det drömska kamperar ihop med det alldeles vardagliga. Det stora sjukhus som är spelplats för den lilla bokens andra hälft är nog modellerat lika mycket på Södersjukhuset i Stockholm som på Franz Kafkas slott och ämbetsverk. P C Jersilds Babels hus skymtar också i bakgrunden.

Även om landstingens hysteriska omorganisationer får vad de tål - och lite till - hos Magnus Florin är hans syfte djupare. Han är samhällskritiker men på ett mer antropologiskt plan. "Undersökning" är ett estetiskt modeord som tappat mycket av sin innebörd och övergått till att vara en fin liten prydnadssak i recensioner och programtexter. Men hos Florin rör det sig verkligen om en omfattande och noggrann undersökning av gåvornas roll i vår kultur. Vad innebär det att bjudas och bjuda igen, ta emot och ge bort?

De anonyma röster som ibland bryter in i jagberättelsen är väl de vetgiriga antropologerna mera än de nyfikna släktingarna som vill veta något om detta märkligt enahanda liv. Själva levnadsloppet är på något underligt sätt oviktigt. Det är de spel som gestaltas i det som kräver all uppmärksamhet.

Vi möter en man som sedan barnsben är fixerad vid gåvor och arv, tjänster och gentjänster. Han gör det till och med till sitt yrke - han blir avdelningschef på en present- och festfixarfirma. Något går överstyr - med ekonomin, med äktenskapet, med hälsan - och han hamnar på sjukhus där hans njure, lunga, bukspottskörtel och hud på vänster ben transplanteras. Han är oförmögen att ta emot dessa donationer utan att kunna ge något tillbaka. Han försöker fly från operationerna men infångas av den välvilligt altruistiska personalen för vilken problemet inte tycks existera. Till sist donerar han sitt eget hjärta för att i någon mån betala tillbaka. Och med det slutar historien - eller börjar om igen. De frågvisa antropologerna följer honom in i dödsriket.

Alla de ting som vandrar mellan människorna i boken - kollekthåvar, bordsjulgranar, glasskålar, pruttkuddar och tusentals andra - blir invävda i sina sociala nät av förtroendeskapande åtgärder och betungande plikter. Poängen med arv och gåvor är inte tingen utan kedjan av sociala handlingar. Över alltihop strålar ett vidunderligt och förfärligt leende - ett sådant där amerikanskt fotoleende med alldeles för många tänder, ett leende som bits: "Kund. Vän. Samma leende. Kund. Släkting. Samma leende."

Kan man inte slippa undan, fly in i altruismen, kräkas på presenterna, skrika nej i salongen medan den trevliga pjäsen pågår? Nej, inte inom bokens pärmar, inte ens i döden.

Författarens fingerfärdighet med sitt ämne är trollkarlens. Han utvinner ständigt nya poänger ur det utan att trötta ut läsaren eller själv förtröttas i sin djupt kluvna entusiasm över projektet. Leendet är en litet tragikomiskt mästerverk med stor kritisk potential. Berättelsen griper efter livets och umgängeslivets rötter, och det gör ganska ont.

Jag råkar ha två exemplar av den här boken. Jag ska träffa en gammal vän i morgon. Vågar jag ge bort den? Uppslukas jag då inte av det väldiga gåvospelet och försvinner in i dess avpersonaliserade leeende?

Roman

Magnus Ringgren