Dödligt rofferi

PETTER LARSSON om en världsmakt som möter svagt motstånd

Faida Mugangu såg sin familj mördas. Hon flydde med sin yngste son till en klinik i staden Goma och berättade sin historia för en läkare, men har sedan dess inte yttrat ett ord. Ingen vet vilka soldaterna var. Xiao Shen rymde från byn och tog jobb på en leksaksfabrik. Eftersom ägarna var rädda att de anställda skulle stjäla var där galler för fönstren och spärrade utgångar. När branden startade bröt Shen upp ett galler och hoppade från andra våningen. 87 arbetare brändes inne. Abou och Adama var sju år gamla när de såldes till en kakaobonde för 25 euro styck. De trodde de fick en anställning. De blev slavar. Varje dag jobbar de 15 timmar på fälten bevakade av hundar och vakter.

I Storföretagens svarta bok spårar de österrikiska journalisterna Klaus Werner och Hans Weiss sambanden mellan dessa berättelser från den globala fabrikens källarhål till de glupska storbolagen och lyxvaruhusen i Europa och USA. Kakaon från Elfenbenskusten såldes till något av de stora chokladbolagen. Fabriken Shen arbetade för levererade till den italienska leksakskoncernen Artsana. Vapnen som dödade Mugangus familj kom sannolikt från den rika världen. Regeringar och rebellgrupper i Kongo säljer råvaror till skrupelfria storbolag. Sen köper de vapen och erövrar fler gruvor. Så hålls kriget vid liv.

Boken bygger på rapporter från organisationer och på tidningsuppgifter. Det är inte mycket till globaliseringsteori, men hårresande fallstudier i exploatering. Det mesta är dock känt förut. Först när Werner och Weiss själva börjar wallraffa på hög nivå lyfter det på allvar. Läkemedelskoncernen Bayer har alltid förnekat att den köper tantal (en sällsynt metall som bland annat används i mobiltelefoner) från det krigsdrabbade Kongo. Men när Werner lägger ut ett erbjudande om kongolesisk tantal på internet får han snabbt kontakt med mellanhänder som säger sig ha ett dotterbolag till Bayer som köpare.

Det är grävjournalistik när den är som bäst: konkret, belagd, kritisk och samtida. Andra berömda svartböcker har de senaste åren skrivits om kolonialismens och kommunismens förbrytelser, men då har det handlat om historia. Att ta sig an dagens förtryckssystem är en annan sak. Man riskerar att bli dragen inför domstol av mäktiga aktörer och man utmanar ideologiska föreställningar om den globaliserade ekonomins välsignelser och storbolagens anständighet.

En sak blir tydlig: storbolagens hänsynslösa exploatering av människor och miljö är så utbredd att den måste betraktas som systematisk. Vad de gör mot Shen och Adama skulle de göra överallt om de kunde. Det handlar inte om moral - företag har ingen moral - utan om makt. Kombinationen av vinstbegäret och friheten att flytta produktion vart som helst i en redan ojämlik värld är bokstavligen dödlig.

Författarna listar även tips på hur man kan agera. Det handlar inte om att bekämpa låglönekonkurrens eller utflyttning av produktion till länder i Syd - det är inget fel i att kläder som säljs i Sverige görs i Vietnam. Det finns ingen anledning att gå på det falska valet mellan exploatering och marginalisering. Kravet måste vara människovärdiga villkor åt alla: en lön som går att leva på i det egna landet, hygglig arbetsmiljö, förbud mot barnarbete och rätten att bilda en fri fackförening. Det sista är särskilt betydelsefullt, påpekar Werner och Weiss. Det är genom konsumentaktioner och lagstiftning som företagen ska tvingas till förändring.

Det är nog gott och väl. Men varför inget om det främsta vapnet: producentmakten? Är det för mycket att hoppas på att svenska handelsanställda skulle ta strid för dem som syr de kläder de säljer, även om sömmerskorna råkar befinna sig i Thailand?

Samhälle

Petter Larsson