Tro inte på bilden

MARIA BERGOM LARSSON läser en nattsvart berättelse av Joyce Carol Oates

Omslaget till den nyöversatta Den tatuerade flickan visar två vackra kvinnoben exponerade upp till skötet, på väg ut ur en bil, en manlig hand anas i deras omedelbara närhet. Tankarna förs till något trendigt pornografiskt i stil med Slitz. En totalt missvisande varubeteckning.

Den tatuerade flickan är en kolsvart historia om mötet mellan dom som har och dom som inte har, om klasshat, antisemitism och våld. Och utnyttjad oskuld.

Vari ligger Oates storhet? frågar Stig Björkman i sin samtalsbok med den amerikanska författaren Joyce Carol Oates och svarar: "En unik och skarpsynt iakttagare av utvecklingen i USA. Djupt engagerad i det amerikanska samhället, och i de utsattas villkor."

Joyce Carol Oates skriver själv att Den tatuerade flickan är "skriven efter 11 september 2001 och mycket mer politiskt orienterad och nutidsbetonad än många av mina övriga romaner." Men den öppnar sig inte omedelbart för en politisk läsning, snarare är den ett spel med djupborrande referenser till symboliskt laddade motiv kring död och återuppståndelse. Undertexten till dramat i boken är hämtad från Vergilius epos Aeneiden och hjälten Aeneas nedstigning i dödsriket.

Huvudpersonen, den tatuerade flickan, heter Alma Busch. På högra kinden har hon en fjärilsformad tatuering och på händer och nacke har någon plågoande tatuerat in ett filigransformat mönster, hur och varför vet hon inte, hon var alltför drogad och satt möjligen i fängelse. Almas bakgrund skymtar fram i snabba bilder, ett gruvsamhälle där miljöföroreningar och arbetslöshet drivit bort invånarna utom några enstaka överlevare, hon röker hasch, skolkar skolan och blir sexuellt utnyttjad, här börjar en karriär som lutar brant neråt.

Den fjärilsformade tatueringen på Almas kind inbjuder till tolkning. Andra har satt sitt märke på henne, hon har varit en spottkopp som männen fyllt med sperma och förakt.

Oates kallar henne omväxlande Alma och den tatuerade flickan, vi kastas mellan närhet och avstånd, kyla. Kanske är avsikten att vi ska se vad kärlekslöshet kan åstadkomma med en människa.

Från livet i förnedringen räddas hon av den förmögna judiska författaren Joshua Seigl som från början söker en assistent för att få ordning på sin korrespondens och sitt kaos av osorterade manuskript. Men när han själv drabbas av en snabbt framskridande neurologisk sjukdom blir hon hans allt i allo och flyttar in i hans villa i förstaden Carmel Heights i Rochester.

Avståndet mellan den obildade Alma och Seigl kunde inte vara större. Hennes känslovärld är ett svart hål av förvirrade tankefragment, okunnighet, fördomsfullhet och känsloutbrott. Hon stjäl checkar och lösa blad ut hans manuskript, hon blandar hans mediciner för att han ska dö. Först med hennes öppna förnekande av Förintelsen börjar han förstå vad hon känner men fortsätter att möta henne med vänlighet.

Mot slutet tar boken en ny vändning, språket löses upp med Seigls sjukdomsförlopp. Något uppstår mellan dem som liknar kärlek eller pånyttfödelse. Romanen inleds med orden "Jag kan inte längre leva ensam." Här förverkligas en längtan.

Jag ska inte avslöja det våldsamma slutet. "Det är över. Rättvisa har skipats", romanens sista ord, är komplexa och läsaren är fylld av misstro. Här har inte bevittnats någon rättvisa utan en nedstigning i det Hades som finns dolt under ytan av det amerikanska samhället.

Roman

Maria Bergom Larsson