Med känsla för det lilla extra

Barbro Westling läser Eva Mattssons nya roman

Tiden har sin gång, personer och saker glöms bort, faller ur tiden. En gång var Märit Dahlström och Couture Minou ryktbar i hela Sverige. Sedan kom Mah-Jong och modet blev ett annat. Men vad var det som hände med Märit, dog hon i en olycka? Dottern Bea lämnar sin partner Göran kvar på deras gemensamma tandläkarmottagning i Stockholm och reser hem till pappa i Linköping för att ta reda på fakta.

Den lilla pikéblusen är som titeln antyder en resa in i det otidsenliga. Bea stöter på de sista spillrorna av ett Sverige som var, Dacke på agenturen som tar emot i rökrock och luktar starkvin, Vilma, f d fabriksarbeterska och beställningssömmerska som moraliserande skrävlar från sin rullstol, adjunkter, doktorer och charkbiträden, Bea tittar i gamla pärmar, går igenom räkenskaper och foton.

Eva Mattssons prosa är närmast hårdkokt knapp. Nej, detta är ingen sentimental resa tillbaka till det saliga "det var bättre förr". Fastän Linköpings egen Chanel är död kan en vackert turkos sjal på Indiska ännu fånga blicken och lysa upp. Mycket har också blivit bättre och mindre inskränkt i den gamla stiftstaden. Och hur borgerligt anpasslig hade egentligen inte Beas uppväxt varit.

Mattssons saklighet tillåter henne att ta ut svängarna och överraska. I boken får man möta ständigt nya personer, ur ständigt skiftande generationer och miljöer, i stället för att ta del av inkännande och psykologi. På ett sätt framställs den barnlösa och idogt yrkesarbetande Bea som offer för en rationell tid, men hon är samtidigt impulsivt sin egen och det finns en vacker gemenskap mellan henne och hennes snälla pappa.

Det är överhuvudtaget mycket litet i Mattssons bok som är typiskt och känslan för detaljer avsätter inga stora ordkaskader. Där andra författarkollegor låter beskrivningslusten fara över alla register droppar Mattsson enstaka detaljer - som apelsingul mandelmassa - ner i läsarens sinne.

Det är en prosa som passar väl in på huvudpersonens känsla för det lilla extra och det finns ett slags språkarkeologisk lyster i framställningen. Man påminns om saker som kallskuret och dyscha medan prosan både sjunger det östgötska slättlandskapets visionära lov och gisslar Gusums giriga bruksdirektörer.

Roman

Eva Mattsson

DEN LILLA PIKÉBLUSEN

Barbro Westling