Det ordnar sig? Icke

Pelle Andersson har läst Cecilia Davidssons första roman

Efter tre novellsamlingar ger nu Cecilia Davidsson ut sin första roman – Sjunken hjärna: om en man som tappat minnet och som rör sig med sin sjunkna hjärna i en annan tid.

Det är som om hans hjärna fungerar som en gammal bilradio – stundtals fångas kanalerna in, en hel historia kan berättas, än brusar det, än störs mottagningen bara en aning, för att åter klarna. Ibland kan hjärnan till och med sända ut en och annan tanke.

Davidsson är alltid intressant eftersom man aldrig riktigt vet vad hon är ute efter och för att hon är en isbergsteknikens mästare – sökandet nedåt kan pågå i en oändlighet. Hon är mer poet än prosaist och hennes böcker kan alltid läsas metaforiskt – den förra boken, Vänta på vind, var egentligen en undersökning av inspirationen.

Sjunken hjärna handlar snarare om ett motsatt tillstånd. En minnesförlust som huvudpersonen kanske inte ens vill komma ur – amnesin som skyddsrum. Varför leva i denna tid, när man kan leva i en annan? Boken växer till en kritik av vår tid. Dock kunde den kritiken ha varit mer riktad – varför? Vad skulle kunna få denna hjärna att flyta, finns det något hopp?

Men antagligen försöker jag bara värja mig mot Davidssons skickligt utmejslade klaustrofobi – man måste ju tro att det är möjligt att förändra sig själv och världen.

En bok för oss som tror att ”det ordnar sig” – och för alla er som redan sjunkit.

Roman

Pelle Andersson