Här är det skoj, men...

helskärm

Jag tycker mycket om Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling. Jag tycker inte mycket om Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling. Jag tycker inte om Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling.

En anledning att tycka mycket om Block är att den, liksom Nilssons tidigare böcker, är fylld av energier, rörelser, flöden. Påhittigheter, cut-uptekniker och textympningar. Nilsson agerar som en stilistisk och textuell bricoleur; en ordens otillförlitliga ficktjuv med fingrarna skickligt fibblande i andras texter. Som poet gör han sig inte, för att citera Jonas (J) Magnussons efterord i Block, till någon orfisk eller självexpressiv diktare, utan snarare till en ordbehandlare, en sökmotor. Det är ett slags rock´n´roll av klippa och klistra. Ett livligt lånande av föreställningar och begrepp. Här är det skoj och här tycker man om att vara.

Att inte tycka så mycket om Block handlar även det om hans iscensättning av sig själv som bricoleur. Som väljande eller selekterande instans siktar han in sig på glättigheter, gör texterna glatta, stå upp-komiska och platta. Hans poetik signalerar att det inte finns något djup. Skriv-maskinen Nilsson arbetar inte vertikalt utan horisontellt; längs ytan och med ett slags postpsykoanalytiskt grundackord. Det handlar mer om att störa och brusa än om att beröra.

Nej, sa hon. Jag tycker inte om Block. Det finns en dubbelhet i Nilssons textprojekt som å ena sidan är intressant, eftersom det kan uppfattas som ett irrationellt eller naivistiskt och vittnande drag. En sprickbildning i ytskiktet; som indikerar djup, otydlighet, individualitet och sår- eller stridbarhet. Å andra sidan funderar jag som läsare över meningen med denna dubbelhet, eftersom den så tydligt belyser Nilssons roll, inte som sökmotor eller ordbehandlare utan som självbespeglande författare.

Det handlar för det första om Nilssons konsekventa användning av "jag" som en omarkerad kategori: mannen utan kön, ras eller klass. I Block finns en mångfald av glidningar mellan man som allmänt pronomen och som en implicit könsbestämd kategori. Det vill säga glidningar då det individuella framträder ur maskinen (då man plötsligt och hokuspokus är make och far).

För det andra, utgår Nilsson i sitt cut-up-projekt från en västerländsk och farbroderlig kanon. Det tycks nästan uteslutande vara i relation till denna som Nilsson ympar sina texter.

Härutöver, och för det tredje, ägnar sig Nilsson högst aktivt åt att krascha betydelser, att mala text tills alla värden upplösts: "Du förväntas alltid veta mer än du redan vet. Det verkar som/ om du låtsas ta saker som du inte vet. Du förväntas aldrig/ veta någonting /---/".

Denna relativistiska språk- och verklighetshållning harmonierar illa med tanken på Block som en maskinell och posthumanistiskt genererad text.

Därtill är författarinstansen i alltför god manmänniskovigör.

Lyrik

Hanna Hallgren