Mycket väsen för ingenting

CLAES WAHLIN läser en bok om vår tids uppblåsthet

Mats Alvesson är doktor i psykologi och professor i företagsekonomi vid Lunds universitet. Detta innebär att han efter en tämligen lång utbildning och två doktorsavhandlingar har fortsatt att meritera sig genom akademisk forskning. Det finns alltså en fastställbar och konkret verklighet bakom titlarna.

Så är längre inte alltid fallet. Inte bara inom universitetsvärlden, utan lika mycket i näringslivet och den offentliga sektorn, ser vi sedan flera år tillbaka en inflation i titlar. Lektorer har blivit professorer, handläggare har blivit avdelningsdirektörer, polisassistenter har blivit polisinspektörer och av allt att döma finns det numera väldigt få chefer. I stället vimlar det av managers, analytiker och horder av strateger. Chefer verkar avskaffade, i stället är det ledare som antas bära ansvaret.

Dagligen talas det om att olika yrkens status måste höjas, och detta, tycks de flesta tro, görs enklast och effektivast genom att ge folk glamorösare titlar, obeaktat att sysslorna är precis lika enformiga som innan. Snart blir väl en sådan som jag kulturkonsulent eller teaterstrateg.

Vad handlar allt detta om? Har välfärdssamhället nått så långt att alla trista jobb är avskaffade? Finns det fler flotta jobb än tidigare? Eller vill man kanske stärka vars och ens självkänsla? Faktiskt, menar Alvesson i sin Tomhetens triumf, handlar det om det sistnämnda, men rättare bör vi tala om grandiositet, det slags falska försök att blåsa upp självet till en storlek det egentligen saknar. Vår tid genomsyras av denna grandiositet, inte bara på det individuella planet - hela samhället lider av försök att framställa sina verksamheter i ett mer glansfullt ljus. Det är spjutspetsar, logos in absurdum, brandmarketing, kunskapsnation, strategiskt tänkande och en ständig uppgradering av det som ska skina i andras ögon likt en förgylld avundsjuka.

Nollsummespelet blir en konsekvens, eftersom välfärden, den materiella såväl som den mer imaginära statusen, stiger i en ständig spiral utan något absolut mål där alla är nöjda. Inte minst den ständigt ökande konsumtionen handlar om att höja sin status genom att jämföra sig med, och helst överträffa, grannens prylar och titel. Numera, hävdar Alvesson, har varje generation ungefär dubbelt så hög levnadsstandard som sin föräldrargeneration och arbetstidsförkortningen de senaste decennierna, ironiskt nog, balanserar närmast exakt mot den utökade tid vi lägger ner på att shoppa, vilket vi för övrigt gör nära dubbelt så mycket (40 minuter per dag 1961, 70 minuter 1985).

Problemet är att många av dessa grandiosa illusionsnummer har allvarliga konsekvenser. Vår identitet, en gång styrd av ideal som internaliserades och sedan låg tämligen fasta genom livet, är i dag mer eller mindre konkurrensutsatt. Vi är den omgivningen (inte minst marknaden) vill att vi ska vara. Från att ha låtit våra ideal styra oss genom livet, utvecklas i dag en hypersensitivitet för omgivningens förväntningar.

Inte bara individen drabbas. Företag, organisationer och universitet lägger ner stora summor och mycket tid på kosmetika i form av varumärken och diverse strategimål. Framfab, för att ta ett notoriskt exempel, erbjöd nyanställda att välja mellan 42 titlar att ha på sitt visitkort. Inte hjälpte det.

Universiteten söker i dag kunder eller klienter, så många som möjligt ska så snabbt som möjligt slussas igenom så att man kan lösa in antalet godkända mot anslag för nya kunder. Kvaliteten, detta vaga paraplybegrepp för allt som inte låter sig omsättas i siffror, blir sekundär. Alvesson talar om en kunskapsfundamentalism, där konsekvenserna slår både uppåt och nedåt. Överutbildning leder till att de som vill utmärka sig gentemot alla andra med samma utbildning måste utbilda sig ännu mer, även om de tjänster de kan söka inte kräver det. Och alla de yrken som inte tarvar särskilt mycket utbildning, eller kräver egenskaper av det slag som det (ännu) inte finns någon utbildning för, döms ut.

Ibland blir Alvesson en smula mångordig, ett visst slarv med språket stör också. Några historiska jämförelser skulle dessutom ha fördjupat resonemangen, liksom en del av de psykologiska antagandena förefaller något grunda, men värdet av iakttagelserna är likväl betydande.

Jag vill minnas att det var Olof Lagercrantz som en gång påtalade att det mest absurda med vår tid, var att vi inte såg dess absurditeter. Naomi Kleins och Christopher Laschs böcker om logos och narcissism, vilka Alvesson åberopar, har skärpt blicken något. Så gör också Alvesson, och med litet tur kan volymens guldfärgade pärmar locka någon intet ont anande aktör i tidens grandiosa, illusionsskapande nollsumme-spel till att ta upp den, läsa den och rodnande börja undra över vad det är han eller hon egentligen håller på med.

Samhälle

Claes Wahlin