Det välbekanta blir främmande
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-11
Gränsen mellan poesi och prosa börjas suddas ut, då lyrikböcker allt oftare består av små prosastycken som antyder en sammanhängande berättelse. Så är det med Anna Hultenheims debutbok Ljusetmörkret-ljusetdag.
Till största delen består boken av detaljskarpa, välformulerade och styckevis härligt gåtfulla barndomsbilder. Tiden tycks vara 60- eller 70-tal. Det handlar om en familj på fyra personer - fyra små travar av chokladbiskvier i hörnen av en tårtkartong - och vi ser den här världen från ett av hörnen, ur en liten flickas perspektiv. Hennes värld är långt ifrån självklar och entydig. Författaren vänder ofta ut och in på synvinklarna så att det välbekanta görs främmande. Flickan närmar sig sitt höghus från baksidan och känner inte igen sig. "Hemma" vänds i "borta". När skilsmässan kommer växer först orden till monstruös längd för att sedan brytas sönder i sina icke-semantiska beståndsdelar.
Det här kunde lika gärna ha blivit en sparsmakad och ordknapp roman. Men Anna Hultenheim tycks hylla principen att hellre säga för lite än för mycket. Den leder dock till ett aningen besvärande glapp mellan texterna och den förväntan på berättelse de väcker hos läsaren. Detta glapp heter kanske besvikelse.
Men det som väcker mest uppmärksamhet i boken är vad man kan kalla för smörpapperspoesi. Grupper av halvgenomskinliga sidor ger möjligheter att betona eller beskugga textfragment, att göra bilder av ord. Idén är väldigt mycket 60-talskonkretism. Också då ville man överskrida gränsen mellan poesi och bildkonst.
Av detta kan man dra slutsatsen att Anna Hultenheim befinner sig alldeles i mittfåran av yngre svensk poesi i dag. Det konkretistiska eller språkmaterialistiska draget delar hon med många, likaså sin vacklan mellan poesi och prosa. Det är en utmärkt debut, men inte skapar den något nytt precis. Det radikalt annorlunda i svensk poesi får vi vänta på ett tag.
Förlag och författare tycks vilja köra det här konceptet några varv till innan det är dags för nästa.
Lyrik
Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)
