Du duger (inte) som du är

ANN CHARLOTT ALTSTADT om plastikkirurgins seger - och om hur utseende blev en självklar hobby

Kroppen är trend, utropade Amelia Adamo på 90-talet för att förklara mediernas maniska upptagenhet med hur vi ser ut och hur vi kan fixa till oss. Under det senaste decenniet har estetisk plastikkirurgi, som förr var förbehållet rika i det konstiga USA, blivit en del av vår kultur och allas omdebatterade rättighet just på grund av magasin som Amelia. Genom att samla argumenten för/emot/var/när/hur som presenterats främst i kvälls-, vecko- och månadspress ringar Anita Andersson in det "formuleringsarbete" som gjort plastikkirurgin rumsren i vårt samhälle. Avhandlingen är dock märkligt intetsägande, trots sitt heta ämne. Eftersom den är av deskriptiv karaktär saknar den eget teoretiskt perspektiv att tolka fenomenet. Ändå står frågeställningar kring lyft och fyllningar på kö och bultar för att bli uttydda.

Att den vanliga mediefrågan "Kan du tänka dig att lyfta dig eller operera brösten?" blivit så självklar så fort handlar om att det är ett kvinnligt dilemma. Själva tvistefrågan "Jag duger som jag är" versus frihet att välja operation "som väg till självförverkligande" är främst uttalad av kvinnor. Genusperspektivet är bara ett av de synsätt som Andersson noterar. Men de argument som hon identifierar i skärningspunkten mellan medicin, estetik och konsumtion talar främst till ett kön. Och jag antar att genusperspektivet inte bara kan tolka operationerna - utan att det också kan förklara den snabba legitimeringsprocess av dessa som avhandlingen kartlägger.

Det handlar om reklamen - den mäktiga demiurgen bakom våra skönhetsideal. Inte bara på grund av större exponeringsmöjligheter och mediernas ökade annonsberoende utan också för att den så effektivt får oss att upprepa högt att vi väljer själva. Den förvandlar oss alla till idioter och det vet vi. Därför gör vi reklamen skadeslös och räddar vår heder genom att ta på oss allt ansvar för våra värderingar. Kvinnan är det kön som lärt sig förväxla självförtroende med utseende och sägs ofta göra det just för sin egen skull. Den sammanblandningen är nödvändig som en av drivkrafterna bakom konsumtionssamhället.

De magasin och tidningar som lever på annonser håller vår konsumistiska längtan vid liv till priset av, främst kvinnors, utseendeångest. De presenterar ett tudelat budskap - du duger som du är, i peppande texter och - du är full av brister, i text och bildreklam.

Vi står maktlösa inför det faktum att marknaden i vinstsyfte inte sparar på något konto för att fortsätta att massreproducera den kvinnlighet som gör oss missnöjda med oss själva och beredda att konsumera för att ändra på det. Skönhetskulten har därför skruvats upp i maxläge. Nyss hade exempelvis Star Wars III premiär och senator Padmè spelad av Natalie Portman är naturligtvis så onaturligt vacker som en kvinna måste vara. I dag skulle Carrie Fisher, prinsessan Leia i Star Wars i slutet av 70- och i början av 80-talet, med sitt normala utseende, aldrig kunnat bli castad, inte ens som Padmès pottpiga. Och det som ska åtgärdas på operationsbordet är inte längre det extrema utan just det normala. Att se vanlig ut har degraderats till ful, eller som det heter på plastikkirurgiska - asymmetrisk eller oproportionerlig.

Men att klandra den estetiska kirurgin och dess patienter som en viss typ av argumentation gör, med hänvisning till exempelvis naturlighetsideal kontra utseendefixering, är egentligen som att skjuta på vanliga kirurger för att det finns bilolycksfallsoffer. En plastikoperation är lösningen på den orättvisa som det genetiska lotteriet skapat och som media haussat upp till ett jätteproblem.

För den enskilda individen är det ofta ett rationellt val som ger ökat självförtroende och bättre livschanser. Opererad skönhet är en karriärväg. Dokusåpakändisen är exempelvis ofta en plastikopererad kvinna från arbetarklassen och för henne kan det vara enda chansen till framgång, ungefär som att vara svart och bli hiphop-artist eller basketstjärna. Och det är svårt att angripa en enskild person för att hon har skaffat sig ett bättre liv.

Det är förvisso orättvist att det finns vackra människor som får privilegier på grund av genetisk tur eller operation. Och ett förslag för att öka jämlikheten vore att samhället såg till att alla fick göra en extrem makeover till överkomligt pris, så att människor kunde konkurrera på jämlikare villkor. Det kanske skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt eftersom många människor skulle må bättre och börja producera mer och effektivare. Men de skulle ändå vara fast i konsumtionssamhällets ökade krav på ständiga förbättringar för att duga. Befallningar som nu även fått mannen att lyssna.

För några år sedan gjorde medierna den så kallade metrosexuella mannen till trend: en man som också börjat tvivla på sig själv av utseende- och imageskäl. Han är heterosexuell men beter sig som en bögkliché. Han tokshoppar, står framför spegeln i timmar, köper skönhetsprodukter, snor flickvänners smink och kan tänka sig operation. Det låter kontroversiellt och positivt jämlikt, men bara på ytan. För när marknaden äntligen kunnat övertala den heterosexuelle mannen att ge sig hän åt Fab 5-bögarnas omsorger handlar det bara om att han ska konsumera självförtroende på samma osäkra neurotiska vis som kvinnan gjort sedan det första varuhuset öppnade.

Det mest revolutionära, istället för gratisoperationer och hyllningar till metrosexualitet, vore att förvandla sig till något jag vill kalla heterosexuell butch- kvinna, som exempelvis jag själv - för att underminera marknadens inflytande. En som köper billiga second hand-kläder, inte orkar sminka sig eller tvätta håret regelbundet, som varken rakar ben eller armhåla, faktiskt inte ens bikinilinjen. (Jag kanske ändå ger upp i sommar.)

Att inte konsumera och att inte ha utseende som hobby är det mest kontroversiella man kan göra i dag. Men för att lyckas måste man som kvinna ransonera sitt medieintag noga - en av de mest feministiska handlingar som finns. Jag slår vad om att studier skulle visa att kvinnor som lät bli att konsumera vecko- och månadstidningar och bara tittade på public service under sex månader skulle må oerhört mycket bättre, både psykiskt och fysiskt.

Men så fort man börjar bläddra blir man fast och börjar fundera på att svälta bort tio kilo, skära i dubbelhakan och göra botoxsprut. Skönhet är ingen rättighet men det tråkiga är att inte vanligt normalt utseende är det heller.

Samhälle

Ann Charlott Altstadt