Karriären framför allt ... allt

RAGNAR STRÖMBERG läser historien om ett ego som inte väjde för något

Ett av utflyktsmålen den där språkkurssommaren för snart 40 år sen var Nürnberg för Hitler ”den tyskaste av alla tyska städer” och därför den självklara platsen för de rikspartidagar som Leni Riefenstahl i sina två filmer, Trons seger och Viljans triumf, hade förvandlat till koreograferade iscensättningar av den nazistiska världsbilden.

Det estetiska kraftfältet mellan Massan och Ledaren som Riefenstahl skapar i dessa och andra filmer, främst Nationernas fest, filmen om Berlin-OS 1936, är också vad som gör henne till den politiska propagandafilmens största och mest kontroversiella namn.

Medan amerikanska trupptransportplan lyfte från basen utanför Bamberg och dånade fram över den knallblå bayerska himlen högt där uppe, gick vi omkring bland de gräsövervuxna ruinerna av en allmaktsdröm. Utan Albert Speers ”ljusdom” och de guldörnkrönta hakkorsflaggorna de draperades i, var platsen lika ömklig som de infantila allmaktsfantasier den en gång tjänstgjort som kuliss åt - eller för den delen, som den version av sitt liv och sin karriär som ”opolitisk konstnär” den 2003 vid 101 års ålder bortgångna Riefenstahl konstruerade och sedan försvarade med näbbar och klor.

I den tyske filmvetaren Jürgen Trimborns fascinerande biografi Leni Riefenstahl - filmskapare i Tredje rikets tjänst, framstår Riefenstahl ”i första hand som en karriärist för vilken det ... endast och allenast handlade om ... berömmelse och erkännande och kontroll över den offentliga bilden av henne”.

Riefenstahl själv trodde benhårt på den myt hon skapat om motiven och drivkrafterna bakom hennes enastående karriär. Eftersom hennes avgörande möten med Hitler kring projekt och planer skedde mellan fyra ögon, har Riefenstahls egen version av deras relation varit oerhört svår att kontrollera.

Trimborn rullar därför upp berättelsen om Riefenstahls karriär med avstamp i det enormt höga pris Riefenstahl betalade på grund av sin ”pakt” med Hitler. Och det är här han finner nyckeln till hennes karaktär: liksom för Albert Speer blev Hitler en spegel för Riefenstahls narcissistiska personlighet, en spegel som inte bara bekräftade utan också förstorade upp en redan grandios självbild.

Den viljestarka Lenis uppväxt var gediget borgerlig med auktoritär far och underordnad mor. Danskarriären, som senare stäcktes av en knäskada, inledde hon först i tonåren och den blev motorn i det utdragna och segerrika fadersuppror som gjorde hennes övertygelse, att hon kunde klara av vadsomhelst om så hela världen tvivlade på hennes förmåga, till dogm.

Som skådespelerska blev den vackra och ädelblonda Leni snart det största namnet i den bombastiska och heroiserande nationalromantiska genre som kallades ”bergsfilmer” och vars ledande regissör var Arnold Fanck. Det var genom dessa filmer hon väckte både Goebbels och Hitlers beundran. Men medan Goebbels var en kvinnokarl som betraktade filmindustrin som sina privata jaktmarker och enträget uppvaktade Riefenstahl, såg Hitler och Riefenstahl genast vilken nytta de kunde ha av varandra och i utbyte mot förgudningen av Ledaren upphöjdes hon själv till den tyska filmens obestridda härskarinna.

Riefenstahls debutfilm, Det blå ljuset, med henne själv i huvudrollen som den i dekorativa trasor klädda zigenarflickan Junta kom 1932 och hade delat kritiken i två läger, där en minoritet hyllade den som en ”tyskhetens triumf”, medan majoriteten talade om stillöst pekoral insvept i flack mystik.

Riefenstahl blev ursinnig och kallade kritikerna, varav några var judar, för ”utlänningar” som inte förstod den tyska folksjälen och att Hitler, ”om han kom till makten inte skulle tillåta något sådant längre”.

Liksom alla de senare filmerna som skulle ge Riefenstahl världsrykte är Trons seger, den första partidagsfilmen där den nationalsocialistiska rörelsen står i centrum, en personlig beställning av Hitler, som till skillnad från Goebbels ville att propaganda skulle vara direkt och tydlig. På affischen finns Hitler och SA-chefen Röhm sida vid sida, något som senare, när Röhm rensats ut, gjorde filmen politiskt besvärande. Redan före mordet drog man tillbaka och förstörde kopiorna av Trons seger och Hitler beställde i stället Viljans triumf, filmen som upphöjde Ledaren till folksjälens och rasens enda inkarnation. Med samtidens mått mätt ställdes enorma resurser till hennes förfogande. Nationernas fest skildrar OS i Berlin 1936 och medan spelens grundtanke, att idrottsmän och -kvinnor från hela världen och av alla raser ska mötas i jämbördig tävlan, var värre än vämjelig för regimen, insåg man att här fanns ett gyllene tillfälle att göra propagandavinster. Riefenstahls maktställning var nu sådan att hon kunde hävda sin konstnärliga integritet och hålla stånd mot

Goebbels som ville att de segrar som idrottsmän av ”främmande ras” vunnit skulle ges litet eller inget utrymme.

En händelse Trimborn dröjer vid är när Riefenstahl, som följt med de tyska trupperna under anfallet på Polen, blev ögonvittne till en massaker på civila judar i Konskie.

Trimborn smular sönder hennes egen version av händelserna, som går ut på att hon hörde skott på avstånd och sedan protesterade så våldsamt att soldater hotade att skjuta henne. Men på det foto som finns bevarat står hon omgiven av soldater som inte alls riktar blicken mot henne utan åser massakern med förfäran och dessutom på nära håll.

Senare har Riefenstahl sagt att hon inte såg en enda död människa i Polen, men det hon såg i Konskie fick henne att kräva krigsrätt för de ansvariga, något som också skedde, men de dömda officerarna benådades genom en generalförordning från Hitler bara några veckor senare.

Man kan tycka att denna gnista av anständighet skulle varit till Riefenstahls fördel när hon satt på de anklagades bänk under efterkrigstidens denazifieringsprocesser, men hon såg längre än så: ett erkännande av att med egna ögon ha bevittnat massakern hade för någon som ända till slutet fortsatte att ställa sig i Tredje rikets tjänst varit förödande för hennes fortsatta karriär som fotograf och filmare.

Trimborn konstaterar att Riefenstahls i bindande bevis förda delaktighet i de nazistiska krigsförbrytelserna hade samma drivkraft som allt annat i hennes liv och konstnärskap, nämligen ”... att göra en lysande karriär för vilken hon villigt offrade allt och alla”.

Leni Riefenstahl var nazist så länge det tjänade detta syfte och inte en dag längre, detta var den enda ideologiska övertygelse hon förblev lika obrottsligt trogen som sitt konstnärliga credo ”låta bilden få ännu starkare effekt än verkligheten ”.

Trimborns biografi fördelar skuggor och dagrar med en känslig omutlighet som gör Leni Riefenstahl - filmskapare i det Tredje rikets tjänst till en stor och omvälvande läsupplevelse, där den mest obehagliga sanningen är att denna karriär i alla dess motsägelser och sprickor inte var otypisk för 1900-talets Tyskland utan hade samma förutsättningar som hennes mäktige beskyddare, Hitler, hade.

Den fråga som finns kvar efter läsningen är vad det säger om vår tid att Riefenstahl i ytterligare sex decennier kunde fortsätta att förvandla sitt liv till en rigoröst stiliserad och ljussatt berättelse, där det moraliska ansvaret är helt underordnat viljan till skönhet.

Den frågan är det nödvändigt att ställa oss själva om och om igen.

Ragnar Strömberg