Vackert grus!

ANNA HALLBERG läser Joar Tibergs nya - en bok att återvända till

helskärm

"Jag vill undersöka gruset", säger Joar Tiberg apropå sitt sätt att skriva poesi, i en intervju med Hufvudstadsbladet för drygt två år sedan. Han talar om det perifera och marginaliserade, om glesbygd och stad och om viljan att nyansera den stereotypa bilden av landsbygden. Han kall-ar sin poesi "ett slags kallt malmspråk", men menar också att han söker det kroppsliga i dikten och tillägger: "Kanske färgas det också av att jag har ett barn som är i den åldern att han just nu håller på att lära sig prata."

Grus i maskineriet skulle man kunna säga. "det är vackligt // m:nnen / mansm:nnen // glida / glipa / - glida", skriver Tiberg i sin nya diktsamling Mellanben, den andra, efter debuten Vindutsikter för söndagen 2001. Är det mannen eller munnen eller minnena som vacklar? Som glipar och glider. Grimaserar.

"Ordvägar ordbilar resa på grus", står det.

Diktraderna är strösslade med skiljetecken, grus och knaster, för det mesta är det vokalerna som saknas: "d: sm n:sm sm / :ch nl:jusa, lj:snua, sm:, n:ljs, sm:". Vilket kan få en att tänka på en poet som Ulf Karl Olov Nilsson, som också brukar ge skiljetecknen en framträdande roll. Ord som "grus", "undersökning", "ordbilar" och "m:nnen" kan för övrigt få en att börja tänka på ganska många yngre poeter. Som ofta beskriver sin poesi just i termer av undersökning och ett hackande i det egna språket. "jag vill hacka vackert", skriver Tiberg i bokens näst sista dikt, och fortsätter: "det som kommer / sprutar / hacksatserna / hack, hack, även hackbrädan".

Även hackbrädan alltså. Och det vackra. Och det grova, köttsliga, som sprutar. Tiberg vill mycket och ibland lyckas han verkligen, när man känner att dikten tar i, tar spjärn, och liksom häver sig upp ur sin grusiga omöjlighet. "Kraften i a r b e t e t i arbetet", står det i en längre dikt som börjar med de lakoniska raderna: "Ingenting. Jag kan, vet ingenting. Jag tänker gå det. Bussen upp över de branta gatorna". Hur många dikter och prosatexter har man inte läst som börjar på ungefär samma sätt? Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag tänker på det och så vidare. Men så slår det mig att det faktiskt står "gå" och inte "på". "Jag tänker gå det" säger dikten. Hur gör man då? När man går det man inte kan?

Mellanben är full av den sortens små förskjutningar som knuffar läsningen åt oväntade håll och jag tänker arbete, arbete - den här boken är verkligen genomarbetad. Och det är dess stora styrka. Den tål att läsas och vridas och skavas och gnuggas. Och den är full av hälsningar, mer eller mindre uttalade, till andra poeter och platser.

Förlaget marknadsför diktsamlingen som "en rasande självbiografi som söker ett tillstånd av fullständig upplösning, eller en ny ordning". Jag kan se spår av detta raseri i dikterna - särskilt i de sviter som vrider sig kring det lilla otäcka ordet "råtta" - men Tibergs vilja att skapa ett slags "mellanben-poesi" där allt hänger ihop med vartannat riskerar på sina ställen att bli uddlös och lite grå, jag har svårt att se att det skulle vara någon "ny ordning" som nu gör sig gällande. Snarare finns här åtskilligt som pekar bakåt, Erik Beckmans uttryckligen pekande ordnäsor parafraseras ännu en gång i samtidspoesin och nog hör man en och annan Bengt Emil Johnson-lärka tjattra i buskarna. Här finns en nostalgi inför gamla saker som kan påminna om Petter Lindgren och här finns, som sagt, mycket som känns igen från de senaste årens poesiutgivning. Likväl är mellanben en starkare och modigare diktsamling än debuten 2001. Och det är en bok som det är roligt att återvända till.

Lyrik

Anna Hallberg , kritiker på Göteborgs-Posten