Bibelsåpa

GUNDER ANDERSSON om en spännande bok - och ett förord som halkar snett

helskärm

Historieprofessorn Dick Harrison har, åtminstone delvis, lämnat medeltiden i sin nya bok och sökt sig bakåt i historien, till Nya Testamentets persongalleri. Två hade avgörande betydelse i sammanhanget, Judas och Pontius Pilatus, två hade statistroller, Maria från Magdala (eller Maria Magdalena) och Josef av Arimataia. Den förra var enligt Bibeln en av flera kvinnor som hängde med under Jesu vandringar i Galileen, den senare en rik man som svepte den döde Jesus i linneklädnad och lade honom i en grotta och rullade för en sten. Sedan försvinner han ur den bibliska historien.

Men så enkelt är det inte, och framför allt slutar inte historien där.

Det är fascinerande att följa Harrison i spåren när han benar ut hur olika efterhandstolkningar av händelseförloppen lagras på varann, hur historien skrivs om, de inblandade ges nya öden och nya förhistorier, hur god kan förvandlas till ond och tvärtom. Detta när skrivlystna munkar och andra sätter tänderna i det knapphändiga ursprungsmaterialet.

Speciellt under medeltiden frodades fantasin oerhört fritt, kanske som ett led i kyrkans alltmer växande maktställning. Det behövdes myter och legender för att sälja religionen, och det skrevs som attan. I dessa omdiktningar kunde vad som helst hända. Josef av Arimataia kunde dyka upp med graalskålen (som Jesus drack ur på korset) på de brittiska öarna, Pontius Pilatus hängde sig av ågren för vad han gjort medan Judas inte alls hängde sig utan tvärtom blev en glödande apostel.

För att dra en modern parallell, så blir berättelserna kring dessa bibliska gestalter som en religiös, evighetslång såpa, med ständigt nya förvecklingar, varvid nytillkomna tittare inget vet om hur allting började.

Värst råkade Maria Magdalena ut. Hon kom redan av en evangelist antydningsvis att blandas samman med en så kallad fallen kvinna, ett synsätt som dramatiskt förstärktes under medeltiden och kommit att bli beståndande in i modern tid. En hora alltså, som bättrade sig, ändå en hora.

Den bild som tidigt gavs av henne var en annan. Hon skrev faktiskt ett eget evangelium som rensades ut av den redaktionskommitté av präster och prelater som ställde samman Bibeln. Även i andra apokryfiska evangelier och i gnostikernas skrifter har hon en stark ställning i Jesu krets och gjorde den patriarkale Petrus äran stridig om ledarrollen bland apostlarna. Avsnittet om henne är ett talande exempel på hur det är segrarna som skriver historien, i detta fallet männen.

Spännande läsning alltså, fylld med lärdom och kunskap och säkert också en hel del nätsökningar, dagens genväg till ökat vetande. Värre är det med förordet. Sedan Harrison fått en reprimand för att han haft ett kortvarigt förhållande med en kvinnlig doktorand gör han en variant på det strindbergska "vi ses i nästa roman". Efter skilsmässan menar han sig ha varit "ett lättfångat offer" (men herregud, det krävs väl two to tango!), men dumpas efter en hotellhelg. Nu målas i efterhand kvinnan ut som en Maria Magdalena, ombytlig och horaktig, helt i strid med den bild han ger av henne längre fram. Boken är högst läsvärd, men förordet skänker ett löjets skimmer över författaren.

Religionshistoria

Gunder Andersson